Har Jesus verkligen funnits?

Det finns ett antal starka argument som talar för Jesu existens, och det finns inga starka argument som talar mot hans existens.

När Alvar Ellegård i boken “Myten om Jesus” och Roger Viklund i boken “Den Jesus som aldrig funnits” förnekar Jesu existens får det stort utrymme i massmedia. Men inom den historiska forskningen pågår ingen diskussion i frågan; där råder enighet om att Jesus existerat. Det finns ett antal starka argument som talar för Jesu existens, och det finns inga starka argument som talar mot hans existens.

Notera att kritik av argumenten för Jesu existens inte styrker hans icke-existens. Kritiken visar, om den är giltig, i så fall att det är en öppen fråga (det vill säga att vi saknar bra argument åt ena eller andra hållet). Den som betvivlar Jesu existens måste alltså göra mer än att kritisera andras argument; de måste komma upp med egna argument mot hans existens.

Nu finns det åtminstone fyra starka argument för att Jesus existerat som historisk person.

För det första slutledning från andra fakta. Ingen betvivlar att den kristna kyrkan, världens största rörelse, existerar. Men varför existerar den? I alla källor, så långt vi kan gå, refererar man till Jesus från Nasaret som orsak till kyrkans existens. Och ingen anger någon annan förklaring.

Starka rörelser uppstår i de flesta fall utifrån starka personer. Världen nästa största rörelse, islam, har sin utgångspunkt i Muhammeds liv, buddhismen har sin utgångspunkt i Buddhas liv osv. Den kristna rörelsen, som explosionsartat spreds runt Medelhavet måste ha haft sin startpunkt hos någon (eller några). Alla källor vi har tillgång till anger Jesus från Nasaret. Ingen källa anger någon annan. Den som, likt Ellegård och Viklund, vill ange en annan förklaring hamnar därmed alltid i underläge. Den nya förklaringen kan ju inte hämtas ur några historiska källor.

För det andra tidsmässigt och personmässigt närliggande källor talar om Jesus. Huvudkällorna om Jesus är de fyra evangelierna. De står tidsmässigt nära de händelser de återger. Den rådande uppfattningen om evangelierna är att de skrivs med början på 60-talet e Kr och att uppgifterna de förmedlar kommer från personer som stod Jesus nära. Detta innebär att det finns ett tidsavstånd på runt 30 år mellan Jesus offentliga verksamhet och nedtecknandet av evangelierna – vilket i detta sammanhang är mycket litet. Själv kan jag numera utan svårigheter överblicka en trettioårsperiod och personligen gå i god för händelser på mitten av 1970-talet!

För det tredje finns äldre källor i form av brev från Paulus. Han skriver brev från slutet av 40-talet och framåt och ger en utförlig bild av de första kristnas tro på Jesus. I Första Korintierbrevet, som han skriver i mitten av 50-talet, berättar han om Jesu död, begravning och uppståndelse. Händelserna Paulus skriver om är inte bara förutsagda i Skriften, utan de är händelser som samtida personer bevittnat. Bland vittnena namnger Paulus Kefas, det vill säga Petrus, och Jakob, personer som han själv kände.

För det fjärde finns ett antal utombibliska referenser till Jesus och den framväxande kristna rörelsen. Dessa referenser fungerar som en bekräftande väv till vad huvudkällorna, evangelierna och Paulus brev, säger. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:[1]

Josefus, judisk historieskrivare
Tacitus, romersk historieskrivare
Plinius den yngre, romersk politiker
Phlegon, krönikeskrivare
Thallus, historiker
Suetonius, romersk historiker
Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
Celsus, romersk filosof
Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
Talmud, judisk skriftsamling

Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor än dessa. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv.

Den verkliga frågan är inte hans existens, utan hans identitet.

Dessa fyra argument gör att det råder enighet bland historiker att Jesus har funnits. Den verkliga frågan är inte hans existens, utan hans identitet. Teol dr Samuel Byrskog sammanfattar läget inom Jesus-forskningen så här:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesus verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits.[2]

Fotnoter:
[1] Se Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996)
[2] Samuel Byrskog, Religio 39, 1992

Besvarat av Stefan Gustavsson den 29 maj 2007