Finns det någon objektiv sanning, eller är allting relativt?

En relativist säger att sanningen är olika för olika människor. Om relativisten enbart menar att olika människor tror olika saker, så är påståendet trivialt. Men relativisten går ett steg längre och hävdar att det inte finns någon objektiv (av människan oberoende) sanning. ”Sanning” är det vi gör till sanning – varken mer eller mindre.

Det finns olika typer av relativister. Man kan t ex vara estetisk relativist. Då tror man inte att ”skönhet” och ”fulhet” finns i verkligheten. ”Sanningar” om vad som är vackert är då helt relativt till en viss persons smak. Detta är nog en ganska vanlig uppfattning. Man kan vara moralisk relativist och mena att moraliska ”sanningar” är relativa i förhållande till individen eller kulturen.

De som hävdar en heltäckande relativism menar att alla våra ”sanna” trosföreställningar är relativa. Det är detsamma som att hävda att det inte finns någon objektiv verklighet i kraft av vilken vissa påståenden är sanna och andra falska. I stället är det så att sanningen skapas av oss själva. Du skapar din sanning och jag skapar min.

Det är svårt att riktigt förstå hur en relativist tänker. Antagligen beror det på att heltäckande relativism är självförgörande (eller ”självreferentiellt inkoherent” som det heter på filosofiska). Ett självförgörande påstående är ett påstående som ”sågar av grenen som det sitter på”. Här följer några exempel på självförgörande påståenden:

– Jag kan inte skriva en mening på svenska.
– Denna mening har inte sex ord.
– Den som har skrivit denna mening ljuger alltid.

– Jag kan inte skriva en mening på svenska.
– Denna mening har inte sex ord.
– Den som har skrivit denna mening ljuger alltid.

Heltäckande relativism säger: ”Det finns ingen sanning.” Och då uppstår förstås frågan: ”Är det sant?” Om det är sant att det inte finns någon sanning, så finns det ju plötsligt en sanning, nämligen påståendet självt. Men då måste påståendet att det inte finns någon sanning vara falskt. Så om påståendet ”det finns ingen sanning” är sant, måste det vara falskt.

Hur vi än vrider och vänder oss har vi ändan bak och näsan fram. När man påstår något så gör man indirekt ett sanningsanspråk. Det är oundvikligt. Den som hävdar att ”det inte finns någon sanning” bör få motfrågan: ”Är det sant?” Den som hävdar att ”språket inte kan fånga verkligheten” bör få frågan: ”Fångar det du just har sagt någon verklighet?”

Heltäckande relativism innebär bokstavligt talat en logisk självmotsägelse och är därför omöjlig att tro på. Och den människa som psykologiskt försöker tro en logisk självmotsägelse kommer att bli mycket förvirrad. Det är därför jag brukar säga att relativismen är som ett lösningsmedel i hjärnan. Allt luckras upp i en dimma.

Besvarat av Mats Selander den 8 jun 2007