Vad är meningen med livet?

Med ”meningen med livet” kan man mena två saker. Antingen menar man en objektiv mening, en mening med livet, eller också menar man en subjektiv mening, en mening i livet. Det verkar som om vi människor söker efter både och. Enbart en sorts mening verkar inte räcka. Låt oss se närmare på varför.

För att förstå varför det inte räcker med enbart en objektiv mening (i avsaknad av subjektiv meningsfullhet) kan vi betrakta följande tankeexperiment. En episod av TV-serien ”Twilight zone” hette ”Serving man”. Den handlade om hur ett utomjordiskt rymdskepp kom till jorden. Goda relationer etablerades. Många människor fick äran att åka i väg med rymdskeppet till den främmande civilisationen. Avsnittet slutar med att en man hittar en bok i rymdskeppet som heter ”Serving man”. Han tittar i den och utbrister: ”Det är ju en kokbok! (”Serving man” kan både betyda ”betjäna människan” och ”servera människan”).

Om en UFO-civilisation hade skapat människan i syfte att äta upp människan så har människan ett objektivt värde (hon har ett objektivt syfte med sin existens, nämligen att bli UFO-mat!). Men detta är knappast en ”mening med livet” som vi jublar över! Därför måste en objektiv mening också vara subjektivt meningsfull.

Existentialister som Jean Paul Sartre har byggt hela sin filosofi på denna utgångspunkt. Han menar att människan måste skapa sig en egen mening eftersom det inte finns något syfte med människans existens.

Låt oss föreställa oss motsatsen: en subjektiv meningsfullhet utan en objektiv mening. Existentialister som Jean Paul Sartre har byggt hela sin filosofi på denna utgångspunkt. Han menar att människan måste skapa sig en egen mening eftersom det inte finns något syfte med människans existens. Sartre skriver:

”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns… Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig har någon tillgång till stöd och hjälp.” (Existentialismen är en humanism, Bonniers, 2002, sid 20)

I ett universum där människan saknar ett objektivt syfte finns ingen grund för mening eller moral. Om jag befinner mig här av en slump, gör det egentligen ingenting om jag upphör att existera. Visst kan jag protestera, men själva min önskan att leva vidare är ju lika mycket ett resultat av en likgiltig slump som hela min existens. Det finns i så fall ingen objektiv mening med att vi ska känna oss subjektivt meningsfulla. I verkligheten är min existens och min lycka lika obetydliga som ett dammkorns existens.

Det är nog därför många inte vill tänka på universums, jordens, mänsklighetens och den egna existensens verkliga meningslöshet. Tänker man för mycket på sådant spricker ens illusion av mening. Och då är man beredd att blunda för ”sanningen” om alltings objektiva meningslöshet.

Låt mig ta ytterligare ett banalt exempel för att illustrera poängen. Jag ska ta tåget till farmor. Men jag är tre timmar försenad och vet egentligen att tåget redan gått. Men denna sanning vill jag inte ta in utan springer i den irrationella tron att det trots detta är meningsfullt att springa till tåget. Genom att intala mig att jag fortfarande kan hinna, lyckas jag göra så att mitt springande i alla fall känns meningsfullt (utan att vara det). Detta är subjektiv meningsfullhet utan objektiv mening.

Enligt kristen tro finns en objektiv mening med livet som är subjektivt meningsfull.

Enligt kristen tro finns en objektiv mening med livet som är subjektivt meningsfull. Jesus har sammanfattat det med orden: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela din själ och av hela ditt förstånd… Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matteus evangelium 22:37-40).

Man kan sammanfatta det med att vi är skapade för underbara relationer, med vår skapare och med varandra. Vi är designade för kärleksfulla relationer – det är vårt objektiva syfte – och vi njuter av att älska och bli älskade, först och främst i relation till vår skapare men också i relation till varandra. Denna mening är både objektiv och subjektiv och ger oss en fast grund för ett gott och vackert liv. Må vi leva det!

Besvarat av Mats Selander den 8 jun 2007