Frågan om Gud och bevisbördan

 

Inledning

Ovana debattörer kan tro att frågan om bevisbördan är en perifer och relativt oviktig fråga. Men hur bevisbördan fördelas avgör ofta utgången av hela diskussionen.

Vi är nog många som upplevt att kombattanterna i en debatt hela tiden verkar tala förbi varandra. De möts liksom inte. Ofta men inte alltid beror det på att parterna inte är överens om vem som har bevisbördan. Ovana debattörer kan tro att frågan om bevisbördan är en perifer och relativt oviktig fråga. Men hur bevisbördan fördelas avgör ofta utgången av hela diskussionen. Frågan om bevisbörda är som frågan om vilka regler som ska gälla för att man ska vinna ett spel. Vad ska man klara av för att kamma hem segern? Det är lätt att stirra sig blind på själva fighten. Men hur reglerna ställts upp är ofta ännu viktigare. Att ha hela bevisbördan är som att spela fotboll i motvind eller värsta fall i uppförsbacke. Det kan avgöra debatten redan innan den börjat.

Vad innbär det att ha en ”bevisbörda”? En bevisbörda är ett krav eller villkor som ställs på en eller båda parter för att ett påstående ska anses vara bevisat. Typiskt sett handlar det om två motsatta uppfattningar som ställs mot varandra, och i bästa fall är de tillsammans logiskt heltäckande (dvs de täcker upp alla logiska möjligheter) samt ömsesidigt uteslutande (dvs om den ena är sann är den andra falsk och vice versa). Det klassiska exemplet är en rättegång. Åklagarsidan hävdar att den åtalade är skyldig medan försvaret hävdar motsatsen. Det finns ingen tredje möjlighet. I en sådan situation finns det bara tre sätt1 att fördela bevisbördan på. 1) Båda parter har bevisbördan: den med bästa bevisen vinner, alternativt har överhanden. 2) Ena parten, åklagaren, har bevisbördan: den åtalades skuld måste då bevisas, annars vinner försvaret.  3) Andra parten, försvaret, har bevisbördan: den åtalades oskuld måste då bevisas, annars vinner åklagarsidan.

Till skillnad från alternativ 1 kommer alternativ 2 och 3 att med säkerhet kora en vinnare. Men i alternativ 1 kan frågan kvarstå som obesvarad eller oavgjord. Om båda har bevisbördan kan det ju visa sig att ingendera sida klarar av att möta beviskravet. Kanske den ena sidan klarar det bättre än den andra, men ändå inte tillräckligt bra för att avgöra frågan.

I olika typer av frågor och diskussioner ser fördelningen av bevisbördan olika ut. Man kan inte bara ta för givet att den ena eller andra parten har hela bevisbördan. Man måste kunna ge argument för det i så fall. Man kan ju då fråga sig vem som har bevisbördan i den diskussionen, dvs diskussionen om vem som har bevisbördan i den första diskussionen (låt oss kalla diskussionen om diskussionen för ”metadiskussionen”). I en metadiskussion verkar det rimligt att alternativ 1 är utgångspunkten. Ta domstolsexemplet igen. Om jag hävdar att bevisbördan måste ligga på åklagaren och inte på försvararen, så ger jag argument för detta. Jag kanske säger att det är mer humant med ett domstolsväsen som i en osäker situation hellre släpper en skyldig än dömer en oskyldig. En individs rätt att slippa fängslas oskyldig är starkare än samhällets rätt att bura in en skyldig, och är vi osäkra så vill vi att systemet felar till förmån för den eventuellt oskyldige. Detta är ett argument, och det faktum att jag faktiskt framför argumentet verkar innebära att jag antagit utgångspunkten att jag hade en bevisbörda i metadiskussionen. Parterna i en metadiskussioner verkar underförstått och närmast automatiskt utgå från att de befinner sig i en alternativ 1-situation.

Vad lär vi oss av detta? Rimligen att alternativ 1 är utgångspunkten i varje diskussion och att bevisbördan hamnar på den som hävdar att 2 eller 3 gäller. Om ingen lyckas bevisa att bevisbördan borde hamna på den ena eller andra parten, är utgångspunkten att bevisbördan är delad.

Bevisbördan på den som hävdar existens

I diskussionen om Guds existens hävdas ibland att den gudstroende har hela bevisbördan. Ett argument för detta har varit att den som hävdar en positiv existensutsaga har hela bevisbördan. Den som säger att någonting existerar har bevisbördan, medan den som hävdar att någonting inte existerar inte har någon bevisbörda alls. Antony Flew diskuterar den här frågan i sin kända uppsats ”The presumption of atheism”.2Där hävdar han att gudstro i detta avseende kan liknas vid tron på Loch Ness-odjuret eller tron på den mystiska snömannen. Den som hävdar att Loch Ness-monstret existerar har bevisbördan. Den som förnekar dess existens behöver inte bevisa odjurets icke-existens. Men stämmer verkligen detta? Kan bevisbörda knytas till positiva existensutsagor på detta sätt?

Bevisbörda är alltså något som avgörs i relation till de förväntningar som vår bakgrundskunskap ger oss.

Ta påståendet att det finns fisk i sjön Loch Ness.3 Det påståendet är en positiv existensutsaga: ”Fisk existerar i Loch Ness.” Innebär det att hela bevisbördan hamnar på den personen? Och omvänt: har personen som förnekar att det finns fisk i Loch Ness ingen bevisbörda alls? Faktum är att bevisbördan i detta fall är den motsatta. Den som hävdar att sjön Loch Ness saknar fisk har den tyngre bevisbördan. Här upptäcker vi att bevisbördan inte har att göra med huruvida vi uttalar en positiv eller negativ existensutsaga. I stället har det helt och hållet med våra förväntningar och vår bakgrundskunskap att göra. Vi vet att det finns fisk i varje någorlunda stor sjö. Den som hävdar att motsatsen gäller sjön Loch Ness har därför bevisbördan. Hon hävdar nämligen något som är mer förvånande och märkligt utifrån vår bakgrundskunskap. Bevisbörda är alltså något som avgörs i relation till de förväntningar som vår bakgrundskunskap ger oss. Frågan om existens eller icke-existens är i sig helt irrelevant för bevisbördan

Bevisbördan på den som tror på världen plus Gud

Ett snarlikt ateistiskt argument är att beskriva diskussionen på följande sätt. Båda parter utgår ifrån att världen finns, men den gudstroende tror dessutom att något finns utöver världen, nämligen världen + Gud. Ateisten tror på världen + ingenting och har därför ingen bevisbörda. Den som tror på ”något plus något” har däremot hela bevisbördan.

Vad ska vi säga om detta resonemang? För det första måste vi ställa oss frågan om diskussionens omfång. Vad bör diskussionen handla om? Om frågan är ”Finns Gud?” så har teisten självklart en viktig bevisbörda. Men om frågan är ”Vad är det rimligt att tro om den yttersta verklighetens natur?” så har alla parter samma bevisbörda, i alla fall i utgångsläget. Är det inte rimligt och vettigt att frågan om Guds existens sätts in i en bredare diskussion som handlar om den bästa förklaringen av universums och livets uppkomst och utseende? Frågan huruvida Gud finns bör inte behandlas oberoende av frågan om vad som är alternativet till gudstro. Visst går det alltid att smalna av diskussionen och bara tala om Guds existens, men då kunde vi lika gärna smalna av diskussionen och fråga huruvida allt som existerar kan förklaras utifrån en strikt materialistisk världsbild eller inte (utan att dra in Gud in den diskussionen). Men varför bara diskutera ett alternativ när det alternativets trovärdighet faktiskt påverkas av vilka andra alternativ som finns och hur trovärdiga dessa är? En sådan ”avsmalning” verkar sakna rationella skäl.

Vore inte det som att fråga om AIK är ett bra fotbollslag och kräva bevis för svaret samtidigt som man vägrar att vidga diskussionen genom att jämföra AIK med andra lag? Är det inte i jämförelse med andra lag som vi bäst kan avgöra hur bra AIK är? Varför ska då gudstro avgöras utan en jämförelse med andra svar på hur den yttersta verkligeheten ser ut?

Om ateisten insisterar på att förmulera frågan så att hela bevisbördan hamnar på teisten, säger det ingenting om vilka skäl vi har för att tro på ateismen. Kanske dessa skäl är ännu svagare. Därför verkar det rimligt att så många relevanta alternativ som möjligt får komma till tals med så många relevanta argument som möjligt. Men då har vi förstås ett scenario där båda/alla parter har sin del av bevisbördan.

För det andra måste vi ifrågasätta om ateisten och den gudstroende utgår från samma syn på världen. Oenigheten gäller inte bara Guds existens utan ofta även en hel rad fenomen i världen. Frågan är inte bara: ”Världen plus Gud eller bara världen?” Vanligtvis svarar parterna olika även på följande frågor: Vad för slags värld lever vi i? Är det en värld med objektiva moraliska värden eller inte? Är det en värld med tydliga spår av design eller inte? Är det en värld som har orsakats av något eller inte? Är det en värld där saker sker som bäst kan beskrivas som ”övernaturliga” eller inte? Är det en värld där människor har religiösa upplevelser som kan förklaras naturalistiskt eller inte? Har människan genuina religiösa behov eller inte (och är varje behov en tillförlitlig indikation på att det finns en verkligheten som kan möta det behovet, eller inte)? Frågorna visar att den gudstroende och ateisten inte bara har olika syn på Guds existens – man har även olika världsbilder. Man kan nog säga att ateism och gudstro faktiskt färgar hur vi ser på världen. Därför är det naivt att beskriva diskussionen som om parterna var överens om hurdan världen är, och därför felaktigt att fördela bevisbördan utifrån en sådan beskrivning.

Bevisbörda avgörs av bakgrundskunskap

Vad är det då som avgör bevisbördan? Som jag indikerat ovan tror jag att bevisbördan är kontextberoende. Kopernikus hade bevisbördan när han skulle visa att jorden snurrade kring solen. Skulle en forskare i dag hävda den ptolemaiska uppfattningen att solen snurrar kring jorden så skulle han få hela bevisbördan på sig.

I varje diskussion utgår vi från något. Vi har bakgrundskunskap om vad som vanligtvis finns i sjöar, vilka fenomen som bäst förklaras med hänvisning till intelligens, om hur naturen vanligtvis fungerar osv. Det är denna bakgrundskunskap som gör vissa påståenden mer förvånande än andra, och de mest förvånande påståendena ska med rätta bära den tyngre bevisbördan.

Vilken är då vår bakgrundskunskap i gudsfrågan? Vad är den förväntade utgångspunkten? Är det mest förvånande att hävda att Gud finns eller att Gud inte finns? Svaret på den frågan verkar inte vara lika entydig som frågan om t ex fiskar och odjur i sjön Loch Ness.

Hur gör vi då för att gräva djupare i frågan om bevisbördan? Svaret tror jag ligger i begreppet fenomenologi.

Som vi sett är den gudstroende och ateisten inte bara oense om Guds existens. Man har olika världsbilder, men därmed får man också olika bakgrundskunskap och olika förväntningar. Våra förväntningar bygger nämligen i hög grad på vår världsbild och vad vi redan tror är sant om verkligheten. Hur gör vi då för att gräva djupare i frågan om bevisbördan? Svaret tror jag ligger i begreppet fenomenologi.

Med ”fenomenologi” menar jag ett försök att beskriva ”hur någonting verkar vara”, ”hur det framträder i min erfarenhet” eller ”hur det upplevs”. Att beskriva ”fenomenet” är inte att ge en förklaring av hur saken är, utan endast att ge en första beskrivning av hur saken verkar vara. Det är att vara brutalt ärlig mot sin upplevelse av verkligheten. Och detta bör vara vår startpunkt.

För att diskussionen ska bli fruktbar är det viktigt att försöker ge ärliga beskrivningar av fenomenologin, dvs hur saker och ting verkar vara. Där har man en gemensam utgångspunkt. Och det är även denna beskrivning som kan utgöra startpunkten för en metadiskussion om vem som har bevisbördan. Kanska bevisbördan ibland hamnar hos den gudstroende och ibland hos ateisten. Låt oss ta några exempel.

Bevisbördan och designargumentet

Låt oss börja med designargumentet. Till och med den dogmatiske ateisten Richard Dawkins har sagt att biologiskt liv verkar vara designat.4 Fenomenologin pekar alltså på design, och detta bygger på vår bakgrundskunskap. Vi har både erfarenhet av intelligenta och icke-intelligenta orsaker. Saker som är specificerat komplexa känner vi igen som designade. Detta är en naturlig och rimlig utgångspunkt. Men den som då hävdar att specificerad komplexitet inom biologin är ett undantag och inte är designat bär då bevisbördan.

Mellan raderna verkar åtminstone Dawkins acceptera denna bevisbörda. Hela poängen med hans bok ”Den blinde urmakaren” är ju att ge en naturlig förklaring till det som verkar vara designat. Dawkins uttalande om att ingen kunde vara en intellektuellt tillfredsställd ateist innan Charles Darwin stryker under detta.5 Innan Darwin saknades en naturalistisk förklaring av design-fenomenologin, och då hade designargumentet överhanden.

Dawkins anser sig möta beviskravet. Men det intressantaste i detta sammanhang är att han mellan raderna erkänner att han faktiskt har beviskravet på sig. Enligt Dawkins skulle gudstron vara det mest rationella alternativet om designlikheten inte fick en bra naturlistisk förklaring. Det innebär förstås att de som anser att Dawkins inte klarar av att möta beviskravet har all rationell rätt i världen att fortsätta tro på design.

Bevisbördan och det kosmologiska argumentet

Låt oss även titta på det kosmologiska argumentet. Även här verkar ateisten bära en tyngre bevisbörda än den gudstroende. I stort sett all vår erfarenhet (fenomenologin) säger oss att saker inte sker utan orsak. Det är en del av vår bakgrundskunskap. Big bang-kosmologin säger oss att universum har börjat existera. Utgångspunkten borde då vara att även universum har orsakats av något. Utifrån big bang-teorin borde detta ”något” vara icke-tidsligt, icke-rumsligt, icke-materiellt och enormt mäktigt. Teisten har en bevisbörda att visa att detta ”något” är identiskt med Gud. Men ateisten har en tung bevisbörda när det gäller följande frågor: 1) Kan något komma ur intet? 2) Varför skulle orsak-verkan inte gälla universum som helhet? 3) Om universum har en orsak, varför skulle inte det kunna vara en gudomlig orsak? Det verkar som att bevisbördan är något jämnare fördelad här i jämförelse med designargumentet, men ateisten tycks trots allt ha mer att förklara.

Bevisbördan och det moraliska gudsargumentet

Det moraliska argumentet för Guds existens säger att objektiv moral finns och förklaras bäst av att Gud är moralens grund. Stöds detta av den moraliska fenomenologin? Här får vi ställa frågor om hur moralen ser ut i olika kulturer, men även hur jag själv upplever moralens auktoritet i mitt eget liv. Antingen kan ateisten förneka objektiv moral eller förneka att objektiv moral behöver Gud som grund. I det första fallet verkar moralens fenomenologi skapa en bevisbörda för ateisten. De flestas upplevelse av moral verkar vara att moralen är giltig på ett objektiv sätt. Kanske kan ateisten ge en analys som kan förklara vår upplevelse av moralen såsom objektiv utan att objektiv moral ingår i den analysen. Men vi kan även komma till slutsatsen att den moraliska fenomenologin förblir oförklarad om vi inte tror på moralens objektivitet. Den kände ateistiske filosofen John L Mackie har argumenterat för att objektiv moral är något ”queer” (skumt, mystiskt) i en ateistisk världsbild.6 Han menar att objektiv moral är mer ”hemma” i en teistisk världsbild. Det verkar alltså som om ateisten har mer att förklara (och därmed har en större bevisbörda) än teisten när det gäller vår erfarenhet av moralens objektivitet.

Bevisbördan och ondskans problem

När det gäller ondskans problem verkar den tyngre bevisbördan hamna på den gudstroende. Gud sägs vara god och allsmäktig men tillåter ändå krig, tortyr, massdödande, naturkatastrofer m m. Fenomenologin är tydlig: detta verkar inte rimma med Guds väsen. Förväntningen är att Gud borde gripa in oftare och radikalare än vad han uppenbarligen gör. Faktum är att Bibeln själv ger utryck för denna fenomenologi. I Psalm 13 kan vi läsa: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig …” Hela Jobs bok är fylld av klagan till Gud. Gud sägs vara rättvisan och godheten själv. Ändå tillåter han väldigt mycket orättvisa och ondska. Här verkar bevisbördan ligga på den gudstroende.

Här kommer olika religioner att ge olika svar. Den kristna tron handlar om att Gud i Jesus Kristus erbjuder en lösning på varje individs moraliska skuldproblem. Jesu budskap är att all ondska ska dömas och att vi i väntan på den dagen är kallade att ställa oss på Guds sida i striden mellan gott och ont. Huruvida den kristna berättelsen lyckas möta detta beviskrav är en bedömning som troligen kommer präglas mycket av personliga erfarenheter. Hur som helst verkar den gudstroende ha mer att förklara här än vad ateisten måste förklara.

Slutsats

På detta sätt bör alla relevanta argument och frågeställningar gås igenom. När vi gjort detta kan vi kanske försöka oss på en bedömning av vem som har bevisbördan. Om det visar sig att den gudstroende har bevisbördan ibland och ateisten ibland, är det troligen klokast att inte låta någondera part drabbas av en tyngre och generellt påbjuden bevisbörda. Det finns nämligen inte någon enkel regel som ger ena eller andra parten bevisbördan per automatik. Eftersom en hel rad argument – långt fler än jag tagit upp i den här artikeln – är relevanta för frågan om Guds existens eller icke-existens, är det klokast att låta bevisbördan vara delad.

Basunerandet av en generell bevisbörda för ena parten kommer bara grumla insikten att debatten måste avgöras argument för argument, där olika argument fördelar bevisbördan olika.

Av de argument vi har gått igenom ovan ser vi dock en tendens att bevisbördan tycks vara något tyngre för ateisten än för teisten. Men denna observation ger oss ändå inga skäl att generellt utfärda en större bevisbörda för ateisten. Låt i stället respektive argument fördela sin egen bevisbörda utifrån den relevanta fenomenologin. Basunerandet av en generell bevisbörda för ena parten kommer bara grumla insikten att debatten måste avgöras argument för argument, där olika argument fördelar bevisbördan olika. Diskussionen om Guds existens är alltför mångfacetterad – och alltför viktig – för att avgöras av någon enkel, ensidig (och misstänkt riggad) fördelning av bevisbördan. Låt i stället bägge parter bära bevisbördan för de påståenden som respektive part hävdar.

©  Mats Selander 2007

Fotnoter:

  1. Logiskt sett finns en fjärde möjlighet, nämligen att ingen av parterna har bevisbördan. Men det är inte ett seriöst alternativ eftersom det är likvärdigt med att inte ställa upp några regler alls för hur saken ska avgöras. ↩
  2. The presumption of atheism av Antony Flew har publicerats i många antologier, bl a i Contemporary perspectives on religious epistemology. Red av Douglas Geivett & Brendan Sweetman. Oxford; Oxford University Press 1992. ↩
  3. Tack till Johannes Sjöstedt som uppmärksammade mig på detta. ↩
  4. Se t ex kapitel 2 i Richard Dawkins bok Den blinde urmakaren. Stockholm: Wahlström & Widstrand 1988. ↩
  5. Den blinde urmakaren, kap 1. ↩
  6. J L Mackie, Ethics: inventing right and wrong. New York: Penguin Books 1977, kap 1. ↩