Gud, tid och evighet

Vad innebär det att Gud är evig?

Gud är “han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet”,1 förkunnar profeten Jesaja, men exakt hur vi ska förstå begreppet evighet är inte entydigt. Traditionellt har den kristna kyrkan förstått detta som ‘tidlös’. Men i sitt klassiska verk på det här ämnet hävdar Oscar Cullmann att det Nya Testamentet “inte gör en filosofisk, kvalitativ åtskillnad mellan tid och evighet. Det befattar sig bara med linjär tid…”.2 Han vidhåller att “tidig kristendom inte känner till något sådant som en tidlös Gud. Den ‘evige’ Guden är den som var i begynnelsen, är nu, och kommer att vara för all framtid, “som är och som var och som kommer” (Upp 1:4).3 Cullmann menar att som en följd av detta måste Guds oändlighet språkligt uttryckas som en tid utan slut.

När vi talar om Gud som evig kan vi mena antingen ‘tidlös’ eller ‘för alltid bestående’. Frågan är: vilken förståelse av Guds relation till tiden är att föredra? Med ett skarpt ifrågasättande av Cullmanns studie, visar James Barr att det bibliska materialet inte kan avgöra detta. Han menar att Cullmanns arbete alltför mycket bygger på etymologiska och språkliga studier, och att dessa inte kan vara avgörande för att bestämma ett ords betydelse skilt från dess användning.4 Barr kan tänka sig att Första Mosebok lär att tiden skapades samtidigt som universum, och att Gud i sådana fall kan betraktas som tidlös.5 Men Barrs grundläggande invändning är att; “En välgrundad biblisk teologi endast kan bygga på Bibelns påståenden och inte på Bibelns enskilda ord.”6 När man gör detta blir de bibliska uppgifterna ofullständiga: “…om något sådant som en kristen lära om tid ska utvecklas, bör arbetet med att diskutera och utveckla detta inte tillhöra biblisk utan istället filosofisk teologi.”7

Därmed ligger frågan på filosofens bord, inte hos teologen. Finns det då några goda filosofiska argument för att föredra en av dessa konkurrerande uppfattningar om Guds evighet framför den andra? Min uppfattning är att det gör det.

Tiden och universums uppkomst

Enligt den kristna läran om skapelse ur intet började universum existera för en begränsad tid sedan. Den här läran bekräftas filosofiskt av argument som visar på det orimliga med en oändlig serie händelser tillbaka i tiden8 och bekräftas empiriskt av bevisen för den s.k. big bang-modellen av universum.9 Om vi är överens om att universum en gång börjat existera, innebär detta därmed att själva tiden samtidigt började existera? Svaret är: det beror helt och hållet på. Om man antar att tiden existerar oberoende av händelser, så att det också utan händelser ändå skulle finnas tid, då medför inte vårt resonemang utan vidare att tiden en gång börjat existera. Men å andra sidan, om man antar att tid inte kan existera åtskild från händelser så skulle uppkomsten av händelser medföra också uppkomsten av tid.

Absolut tidsuppfattning

Det finns några moderna författare som förespråkar att tid är oberoende av händelser, och de är därmed arvtagare till den newtonianska uppfattningen om absolut tid. Swinburne hävdar att tid, liksom rum, av logisk nödvändighet är gränslös.10 Varje tidpunkt måste föregås och efterföljas av en annan tidpunkt. Det fysiska universum kan ha haft en början – med det kan bara vara sant om det finns en tidsperiod före denna början under vilken universum inte existerade. Eftersom tiden är gränslös är den av logisk nödvändighet oändlig. Då det före och efter varje tidsperiod finns mer tid, och eftersom samma tidpunkt aldrig återkommer, så måste tiden alltid ha pågått och för alltid komma att pågå. Trots att rummet aldrig skulle existera utan fysiska objekt så skulle tiden göra det. Men, tillägger han, utan fysiska objekt skulle tiden inte kunna mätas: ingen skulle kunna skilja en timme från en dag i en tidsperiod utan fysiska objekt.11Därmed var Newtons påståenden om absolut tid riktiga.12 Att säga att universum började existera på en sådan tidsskala skulle vara detsamma som att påstå att det för en begränsad tid sedan inte fanns några fysiska objekt.13

Även J.R. Lucas menar att tiden varken skulle kunna börja eller sluta.14 Han påpekar att om tiden definieras på ett relativt sätt innebär detta att om det före den första händelsen fanns ett stillastående universum, måste vi medge att tid inte existerade förrän den första händelsen inträffat. Vid tidens början kunde inga yttranden i dåtid göras, eftersom det inte fanns något förflutet. Ändå är det uppenbart att vissa yttranden, såsom “Stjärnorna rörde sig” är ett meningsfullt påstående, om än i detta fall falskt, som kunde göras om universums tillstånd före den första händelsen. Lucas förnekar inte att universum kan ha haft en början, men menar liksom Swinburne att i sådant fall skulle tiden ha funnits före universums uppkomst och att den då inte skulle vara möjlig att dela upp.15 Utan en värld skulle det inte finnas något mått för tiden.

En variant av den här uppfattningen har framförts av Lawrence Sklar, vars teorier om tid är starkt påverkade av relativitetsteorin. Han gör en bokstavlig tolkning av Minkowskis rumtid, och hävdar att framtida händelser “har en fastställd verklighet” och att framtida objekt är “verkliga existenser”.16 Därmed uppfattar han tid och rum som oskiljbart bundna till varandra i rumtid.17 Det här skulle medföra att om universum hade en absolut begynnelse ur intet, då skulle även tiden haft en begynnelse; men om universum bara hade en relativ begynnelse från ett tidigare orörligt tillstånd, då skulle tiden inte haft en början. Även Ian Hinckfuss menar att om universum skulle fixeras i orörlighet, så skulle det fortfarande finnas tid, eftersom tidsförloppet och måttsystemet är oberoende av att en klocka fortsätter att fungera under den tiden.18

Relativ tidsuppfattning

Tänkare som dessa antar att begynnelsen av en serie händelser inte skulle medföra uppkomsten av själva tiden. Men till skillnad från detta ser de som vidhåller en relativ tidsuppfattning oftast uppkomsten av händelser som synonym med tidens uppkomst. Exempelvis hävdar Zwart,

“Enligt den relativa teorin så består tidsförloppet i det att händelser inträffar. Så frågan om tiden är ändlig eller oändlig kan reduceras till frågan om händelseserien är ändlig eller oändlig.”19

Man kan hävda att det även utifrån en relativ tidsuppfattning kan finnas tid före den första händelsen, eftersom man kan bortse från individuella händelser och betrakta hela universum som en händelse som inträffar vid dess skapelse. Det skulle då finnas ett före och efter i förhållande till denna händelse: inget universum – ett universum. Det grundläggande förhållande som tid består av är nämligen relationen mellan före och efter.20 Å andra sidan kan den här abstraktionsnivån vara obefogad och dessutom förutsätta en tid utanför tiden. Om det inte fanns någonting alls före universums begynnelse, inte ens rum, då är det rimligen sant att det inte fanns någon tid heller. För låt oss anta att universum aldrig började existera – skulle det då ändå finnas tid? Men om universum verkligen började existera ur intet, hur kan vi då säga att denna första händelse påverkade verkligheten (den verklighet som givetvis inte finns!) innan den ens inträffade, i synnerhet när dess förekomst är något icke nödvändigt? Vi skulle kanske vilja påstå att tid inte existerar innan en händelse inträffar, men att det när den väl inträffar finns ett slags retroaktiv effekt som får den förflutna tiden att bli till. Men det skulle förvirra vår tankeförmåga att tänka bakåt i tiden med samma framåtskridande egenskap som utmärker själva tiden. Trots att vi efter skapelsen kan tänka på intigheten en timme före den första händelsen, så fanns det inte någon sådan tidpunkt i verkligheten. För det fanns bara intet, och skapelsen var bara något icke nödvändigt i framtiden. När den första händelsen inträffade, uppstod också det första ögonblicket.

Kan tiden ha haft en början?

Det här är svåra frågor, och det är ännu inte avgjort om en begynnelse av händelser med nödvändighet medför en början för tiden. Därför måste vi fråga oss om det är orimligt att anta att tiden haft en början. Vissa filosofer har hävdat att tiden inte kan ha en början eftersom varje tidpunkt förutsätter en tidigare tidpunkt. Därmed skulle det inte kunna finnas någon första tidpunkt. Med en newtoniansk tidsuppfattning skulle det här resonemanget, även om det är giltigt, endast innebära att universum hade en begynnelse i tiden och inte tillsammans med tiden. Men med en relativ tidsuppfattning verkar det t.o.m. rimligt att anta att en första tidpunkt skulle kunna finnas, eftersom ingen tid existerar utan händelser. Stuart Hackett menar att,

“Tid endast är en relation mellan objekt som uppfattas i en ordningsföljd, eller som objektivt existerar i en sådan följd: tid utgörs av en sinnesupplevelse samt av objektiva processer i yttervärlden (som når medvetandet). Därmed är det så att eftersom tid är en relation mellan objekt eller en ordningsföljd av upplevelser ogiltigförklarar invändningen att världens uppkomst medför ett föregående av tom tid: för tiden, i egenskap av en relation mellan en serie upplevelser eller objektiva processer har ingen självständig existens utanför dessa upplevelser eller processer.”21

Följaktligen, om ingenting fanns och någonting därefter existerade, så är det inte orimligt att tala om detta som den första tidpunkten. Brian Ellis påpekar att när vi talar om ‘innan skapelsen’ eller ‘före den första händelsen’ så har vi en benägenhet att tänka att det är omöjligt med en början för tiden.22 Men Ellis gör en mycket upplysande jämförelse mellan det här sättet att resonera och att tala om temperaturer under den absoluta nollpunkten. När en fysiker säger att det inte finns några temperaturer lägre än den absoluta nollpunkten, så förutsätter inte användningen av ‘lägre än’ att det verkligen finns sådana temperaturer, utan endast att vi kan föreställa oss detta. Att på samma sätt säga att det fanns en tid före universums existens medför inte att denna tid fanns, utan endast att vi kan föreställa oss en sådan tid. Att säga att det inte finns någon tid före denna första händelse är som att säga att temperaturen -273 C inte finns. Båda talar om gränser som bara tänkandet kan överskrida. Whitrow påpekar i det här sammanhanget att många har svårt att föreställa sig att tiden en gång börjat eftersom de tänker sig en gräns som påminner om rummets gränser.23 Vi förkastar det senare eftersom vi skulle kunna föreställa oss att överskrida gränsen och finna rummet på andra sidan. Men när det gäller tid är det annorlunda eftersom vi inte kan resa fritt i tiden liksom i rummet. Om tiden samexisterar med händelser så innebär helt enkelt uppkomsten av tid en begynnelse för universum. Den första tidpunkten är inte ett självmotsägande begrepp.

Det verkar därmed inte finnas något orimligt i föreställningen om en början på tiden. Idén om en ‘tid före tiden’ är bara en tankekonstruktion, ett fantasifoster. I verkligheten tycks det inte vara någon omöjlighet att tiden skulle uppstå ur intet i följe med universum. Med en newtoniansk tidsuppfattning uppstår universum i en absolut, ouppdelbar tid, medan det ur ett relativt tidsperspektiv börjar existera tillsammans med tiden.

Gud och tiden

Naturligtvis fanns det inte enbart intet före skapelsen, Gud fanns. Kan hans existens medföra förekomsten av tid före skapelsen? Lucas menar att en personlig Gud inte skulle kunna vara tidlös, och att om Gud är evig så måste också tiden vara oändlig.24 Men Hackett invänder på ett övertygande sätt att en personlig Gud inte behöver erfara en tidsbestämd följd av medvetandetillstånd. Han kunde omedelbart och evigt uppfatta allt innehåll i alla tidsintervaller, liksom jag på samma sätt kan uppfatta alla delar i en cirkel i ett enda sinnesintryck. Gud kunde samtidigt känna till innehållet i all kunskap – i dåtid, nutid och framtid – med en evig vetskap.25 Därmed medför det faktum att skaparen är personlig inte förekomsten av tid före skapelsen. Sturch menar att Guds kunskap måste vara tidlös för att kunna undvika en oändlig återgång av medvetandetillstånd tillbaka i tiden. Med en newtoniansk tidsuppfattning skulle Gud existera oföränderligt i en ouppdelbar tid före skapelsen.26 Ur ett relativt tidsperspektiv skulle Gud existera oföränderligt och tidlöst före den första händelsen, skapelsen, som markerar början på tiden.

Men hur skulle det då vara efter den första händelsen? Om Gud upprättat en relation till världen, medför detta inte att han existerar i tiden? Frågan blir särskilt besvärlig för den som vidhåller den kristna läran om inkarnationen, eftersom, som Nelson Pike framhåller, “Man knappast kan undgå att lägga märke till att läran om Guds tidlöshet är svårförenlig med den klassiska kristna tron att Gud en gång antog begränsad, mänsklig gestalt (läran om inkarnationen)”.27 Detta kallade Sören Kierkegaard för den absoluta paradoxen; detta är motsägelsen i tillvaron: närvaron av det Eviga i tiden, hur Gud kan träda in i en värld av rumtid utan att upphöra att vara den Evige.28

Thomas av Aquino försökte lösa det här problemet genom att påstå att medan skapade varelser verkligen är förknippade med Gud, så står inte Gud i något verkligt förhållande till dem.29 Följaktligen existerar Gud tidlöst, utan att vara kopplad till människor, medan timliga varelser förändras i sitt förhållande till honom. I inkarnationen blir den mänskliga naturen på ett nytt sätt relaterad till Treenighetens andra person, men den personen upprättar inte ett verkligt samband med den mänskliga naturen. Men den här läran är allt annat än övertygande. Den är helt avhängig föreställningen att detta att stå i relation till något är en tillfällig egenskap i materian. Eftersom Gud är helt osammansatt har han inga tillfälliga egenskaper, och står därmed inte i relation till något. Men om vi förkastar den aristoteliska metafysiska läran om form och materia så är det dåraktigt att påstå att Gud inte står i relation till världen såsom Skaparen till det skapade.

Om Gud verkligen är relaterad till världen så verkar det mest förnuftigt att hävda att Gud efter skapelsen finns i tiden. Detta undanröjer också Kierkegaards absoluta paradox i fråga om inkarnationen, eftersom Gud skulle finnas i tiden redan före det att han antog mänsklig natur. Den här uppfattningen medför inte någon förändring hos Gud; han är tvärtom endast relaterad till föränderliga saker. Swinburne förklarar det på följande vis,

“…eftersom Gud samexisterar med världen och det i världen finns förändring, så finns det verkligen skäl för att säga att Gud fortsätter att existera i evig tid, till skillnad från att han är tidlös. I allmänhet brukar det inte sägas att något som förblir detsamma medan annat förändras står utanför tiden, utan att det fortsätter genom tiden.”30

Följaktligen, med en relativ tidsuppfattning skulle Gud existera tidlöst och oberoende ‘före’ skapelsen. Tiden, som han redan från evighet hade tänkt skulle uppstå, börjar vid skapelsen, och han underställer sig själv tiden genom att sätta sig i relation till föränderliga saker. Å andra sidan skulle newtonianen säga att Gud existerar i absolut tid, oföränderlig och oberoende före skapelsen, och att skapelsen endast markerar den första tidpunkten.31

Detta är de olika alternativen. En relativ tidsuppfattning verkar överlägsen ett newtonianskt perspektiv eftersom (1) det är svårt att se hur tid skulle kunna existera åtskilt från händelser och (2) den newtonska invändningen att varje tidpunkt medför en tidigare tidpunkt bemöts väl av ett relativt synsätt. Följaktligen skulle en lämplig förståelse av Gud, tid och evighet vara att Gud existerar oföränderlig och tidlös före skapelsen och i tiden efter skapelsen.

 

 

 

 

 

Rättigheterna för den här filen/dokumentet är förbehållna William Lane Craig, och används med tillstånd av CredoAkademin. Det får inte förändras eller redigeras. Det får endast mångfaldigas i sin helhet för att ges vidare kostnadsfritt. Allt mångfaldigande av datafil eller dokument måste innehålla denna notering om upphovsrätt och mångfaldigande.

Översättarens anmärkning: ovanstående bibelcitat är hämtade från Bibel 2000. Övriga citat är av Martin Svahn.

Översättning: Martin Svahn

©  1997 William Lane Craig

Fotnoter:

  1. Jes 57:15 ↩
  2. Oscar Cullmann, Christ and Time (London: SCM Press, 1962), s. xxvi. ↩
  3. Ibid. s. 63. ↩
  4. James Barr, Biblical Words for Time (London: SCM Press, 1962), s. 80. ↩
  5. Ibid. ss. 145-7. ↩
  6. Ibid. s. 147. ↩
  7. Ibid. s. 149. ↩
  8. Historiskt har det här argumentet försvarats av Al-Kindi, Al-Kindi’s Metaphysics: A Translation of ¡a’ qub ibn Ishaq al-Kindi’s Treatise ‘On First Philosophy’, med en introduktion och kommentar av Alfred L. Ivry (Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1974); Al-Ghazali, Tahafut al- Falasifah(Incoherence of the Philosophers), övers. Sabid Ahmad Kamali (Lahore: Pakistan Philosophical Congress, 1958); Saadia Gaon, The Book of Beliefs and Opinions, övers. Samuel Rosenblatt (New Haven, Conn.: Yale University Press, 1948); Bonaventure, 2 Sentences 1.1.1.2.1-6. Bland de moderna förespråkarna för det här argumentet finns Stuart C. Hackett, The Resurrection of Theism(Chicago: Moody Press, 1957); G. J. Whitrow, The Natural Philosophy of Time ( London and Edinburgh: Thomas Nelson and Sons, 1961); Pamela M. Huby, ‘Kant or Cantor? That the Universe, if real, must be finite in Both Space and Time’, Philosophy, XLVI (1971),121-32. För en grundlig diskussion, se min The Kalam Cosmological Argument (London: Macmillan, 1979). ↩
  9. Angående Big bang-teorin se P. J. E. Peebles, Physical Cosmology (Princeton, N. J.: Princeton University Press, 1971); S. Weinberg, Gravitation and Cosmology (New York, Wiley, 1972). Att den här modellen kräver skapelse ur intet förklaras av Fred Hoyle, Astronomy and Cosmology (San Francisco: W. H. Freeman & Co., 1975), s. 658. Se också den av mina böcker som omnämndes i föregående not. ↩
  10. R. G. Swinburne, Space and Time (London: Macmillan, 1968), ss. 207-8. ↩
  11. Ibid. s. 209. ↩
  12. Ibid. s. 245. ↩
  13. Ibid. s. 296. ↩
  14. J. R. Lucas, A Treatise on Time and Space (London: Methuen & Co., 1973), ss. 10-11 15. ↩
  15. Ibid. ss. 311-12. ↩
  16. Lawrence Sklar, Space, Time, and Spacetime (Berkley and Los Angeles: University of California Press, 1974), s. 274. ↩
  17. Ibid. s. 297. ↩
  18. Ian Hinckfuss, The Existence of Space and Time (Oxford: Clarendon Press, 1975), ss. 72-3. ↩
  19. P. J. Zwart, About Time (Amsterdam and Oxford: North Holland Publishing Co., 1976), s. 237. ↩
  20. Ibid. s. 36. “… tid är den allmäna relationen av före-och-efter utsträckt till alla händelser” (ibid. s. 43). ↩
  21. Hackett, Theism, s. 263. ↩
  22. Brian Ellis, ‘Has the universe a beginning in time?’, Australasian Journal of Philosophy XXXIII (1955), 33. ↩
  23. G. J. Whitrow, What is Time? (London: Thames & Hudson, 1972), ss. 146-7. ↩
  24. Lucas, Treatise, ss. 3, 309. ↩
  25. Hackett, Theism, ss. 286-7. Jag tror att frågan om Guds person och tidlöshet kanske bäst kan förstås utifrån en kontext av trinitarisk teologi. Det är i den eviga och oföränderliga kärleksrelationen mellan personerna i Treenigheten som vi ser hur en verkligt personlig Gud kan existera tidlöst, helt och hållet tillräcklig inom sig själv. De flesta författare som invänder mot en tidlös och personlig Gud tänker sig bara Gud efter skapelsen då han är relaterad till människor, men missar att reflektera över Gud före skapelsen. (e.g. Nelson Pike, God and Timelessness [London: Routledge & Kegan Paul, 1970], ss. 121-9). Det förra skulle involvera Gud i tiden, men inte senare, för om Gud är tre-personlig har han inget behov av att relatera till mänskliga varelser för att kunna ha personliga relationer – de tre personerna i Gudomen skulle erfara fullkomlig och evig gemenskap och kärlek utan att behöva skapa andra personer. Därmed är svaret på frågan, ‘Vad gjorde Gud före skapelsen?’ inte den gamla gliringen som Augustinus återgett: “Han förberedde helvetet för de som snokade i mysterier” , utan snarare, ‘Han njöt av fullheten i gudomliga personliga relationer, med ett evigt beslut för de jordiska skapelsen och frälsningen för människorna’. ‘Varför beslutade sig Gud på det sättet?’ Kanske för att dela glädjen och kärleken i den gudomliga gemenskapen med personer utanför sig själv, och på så vis förhärliga sig själv: å andra sidan så saknar vi kanske tillräcklig kunskap för att besvara den här frågan. När deras världsliga varelser en gång skapats skulle Gud börja uppleva en personlig relation med dem. ↩
  26. R. L. Sturch, ‘The Problem of Divine Eternity’, Religious Studies X (1974), 492. ↩
  27. Pike, God, s. 172. ↩
  28. Sören Kierkegaard, Philosophical Fragments, övers. David Swenson (Princeton, N. J.: Princeton University Press, 1936), ss. xii, 72. ↩
  29. Thomas Aquino Summa Theologiae Ia. 13.7. See also John Donnelly, ‘Creatio ex nihilo’, in Logical Analysis and Contemporary Theism, red. John Donnelly (New York: Fordham University Press, 1972), pp. 210-11; Peter Geach, ‘God’s Relation to the World’, Sophia VII 1969, 1-9. ↩
  30. R. G. Swinburne, ‘The Timelessness of God’, Church Quarterly Review CLXVI (1965), 331. ↩
  31. Detta fungerar effektivt för att avvärja Julian Wolfes invändning mot det kosmologiska kalam-argumentet ‘Infinite Regress and the Cosmological Argument’, International Journal for Philosophy of Religion II (1971), 246-9. Den springande punkten är enligt Wolfe att en oändlig tid aldrig kan förflyta. Han menar att detta är felaktigt eftersom innan den första orsakens verkan, existerade den icke-orsakade orsaken i oändlighet. Eftersom den första händelsen aldrig inträffade så måste en oändlig tid ha förflutit. Men för det första så är Wolfes formulering av resonemanget bristfällig, för tvistefrågan är om ett oändligt antal händelser kan förflyta, inte att en oändlig tid inte kan förflyta. Då resonemanget handlar om händelser, och inte om tid, så är Wolfes analys inte tillämpbar, eftersom det före skapelsen inte fanns några händelser alls. För det andra, om de med en relativ tidsuppfattning har rätt så förflyter inte en oändlig tid före skapelsen, eftersom tiden början vid skapelsen. Gud är helt enkelt tidlös före den första händelsen. ↩