Har Jesus funnits?

En debattartikel i Aftonbladet den 6 januari 2006, där amatörhistorikern Roger Viklund påstår att Jesus aldrig existerat, blev rejält uppmärksammad. Frågan är bara om artikelns trovärdighet är lika hög som dess kontroversfaktor? Det är ju en ytterst egendomlig slutsats han kommer fram till, nämligen att världens mest kända person är helt okänd! Viklund anger fyra argument för slutsatsen att Jesus inte funnits. Låt oss undersöka dem.

Utombibliska källor om Jesus

För det första avfärdar Viklund alla utombibliska källor och hävdar att ”ingen historiker har uppmärksammat hans liv”. Men det är fel. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:1

  • Josefus, judisk historieskrivare
  • Tacitus, romersk historieskrivare
  • Plinius den yngre, romersk politiker
  • Phlegon, krönikeskrivare
  • Thallus, historiker
  • Suetonius, romersk historiker
  • Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
  • Celsus, romersk filosof
  • Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
  • Talmud, judisk skriftsamling

Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.

Paulus som källa om Jesus

För det andra hävdar Viklund att Paulus var ”ovetande om nästan allt evangelierna påstår” och inte kände till att Jesus nyligen levt på jorden. Också detta är fel. Paulus ger tydliga exempel på att han känner till Jesus liv. I 1 Korintierbrevet, ett av de oomstridda breven av Paulus, skriver han om Jesus död, begravning och uppståndelse – och det är bara verkliga personer som avrättas och begravs, eller hur? Händelserna Paulus skriver om är inte bara förutsagda i Skriften, utan de är händelser som samtida personer bevittnat. Bland vittnena nämner Paulus Kefas (Petrus) och Jakob vid namn, personer som han själv kände.

Om vi följer Apostlagärningarna, där Lukas berättar om Paulus missionsverksamhet, är det tydligt att Paulus är väl insatt i Jesus livsöde. I talet i Antiochia säger han:2

Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

Ett av Viklunds viktigaste skäl till att betrakta Paulus som ovetande om Jesus är frånvaron av detaljerad biografisk information: ”Varför frågade han [Paulus] inte om allt som hade hänt, varför besökte han inte de platser där allt ägde rum och varför berättade han inte om allt detta i sina brev? Paulus tystnad är obegriplig om man ska tro att evangeliernas Jesus har funnits”. Igen har Viklund fel. Paulus besökte enligt egen utsaga Jerusalem efter sin omvändelse, för att tala med dem som var Jesus lärjungar från början: ”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.”3

Att Paulus sedan inte säger mer om Jesus liv i sina brev än vad han gör – att han inte skriver ett eget evangelium – är inte så konstigt som Viklund låter påskina. Förklaringen är sannolikt att det fanns andra och till det uppdraget bättre rustade personer, nämligen ögonvittnena, som redan offentligt gav sina vittnesmål. Det behövde därför knappast kompletteras med Paulus andrahandsuppgifter. Han kunde istället koncentrera sig på att utlägga betydelsen av Jesus liv, död och uppståndelse.

För den som vill se närmre på förhållandet mellan Jesus och Paulus rekommenderas ”Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?” av NT-forskaren David Wenham. Han visar den djupgående kunskap Paulus hade om Jesus och den samstämmighet som råder dem emellan. Wenham skriver i sitt avslutande kapitel:4

… Paulus skulle ha blivit förskräckt om någon föreslagit att han var kristendomens grundare. För honom var teologins källa Jesus. Först Jesus som han mötte på vägen till Damaskus; sedan Jesus i enlighet med den kristna traditionen. Och han identifierade dem som ett. Paulus såg sig själv som Jesus slav, inte som kristendomens grundare, och han hade rätt i att betrakta sig själv på det sättet.

Evangelierna som källor om Jesus

För det tredje avvisar Viklund evangelierna som källor om Jesus. Flera skäl till detta anges.

Viklund förnekar NT-forskningens vedertagna datering av evangelierna och menar att de ”troligen tillkom … vid sekelskiftet år 100”. Här har Viklund hela bevisbördan. Standarddateringen är att evangelierna skrevs med början på 60-talet och att alla fyra var skrivna före år 100, alltså under den tid då ögonvittnena fortfarande levde. Trenden idag är dessutom snarare att datera tillbaka evangelierna ytterligare. Varför slutar Apostlagärningarna utan att läsaren får veta hur det går för Paulus? För den som följt Paulus rafflande äventyr genom boken är det verkligen snopet att inte få veta om han frisläpps eller avrättas! En rimlig förklaring är att boken skrevs innan Paulus fall avgjordes, vilket innebär att Apostlagärningarna skrevs under första hälften av 60-talet. I så fall är första delen av Lukas bokverk, hans evangelium, skrivet i början av 60-talet eller möjligen i slutet av 50-talet. Och Lukas evangelium är ju inte först, utan är skrivet efter Markus, som i så fall går tillbaka till 50-talet. Oavsett den exakta dateringen kan vi konstatera att det finns ett omfattande ögonvittnesmaterial från Jesus samtid.

Viklund menar vidare att vi i evangelierna inte har fyra källor, utan endast en enda källa eftersom ”Matteus och Lukas skrivit av Markus, och … Johannes troligen också bygger på Markus”. Men det hjälper inte Viklund att reducera källorna från fyra till en – den största skillnaden är ju alltid den mellan noll och ett! För frågan om Jesus existens räcker det mer än väl med ett så utförligt material som Markus evangelium.

Nu har vi dessutom fyra evangelier, vart och ett med sin struktur och sin infallsvinkel. Att Matteus, Markus och Lukas står i beroende till varandra är klart, de kallas ju traditionellt för synoptikerna, vilket betyder samsyn. Men de är inte bara avskrifter av varandra. Lukas gör anspråk på att själv ha lyssnat till ögonvittnena och gjort noggranna efterforskningar, inte bara skrivit av någon annans material.5 Vad gäller Johannes finns ingen enhetlighet bland forskarna kring den exakta relationen mellan Johannes och synoptikerna. Men ”ingen argumenterar för att Johannes har använt Markus på det sätt som Matteus gjorde”, skriver NT-forskaren D. A. Carson.6 Johannes är på många områden en självständig källa. Oavsett hur vi beskriver relationen mellan synoptikerna inbördes eller mellan synoptikerna och Johannes kvarstår det faktum att vi har tillgång till historiskt material om Jesus från Nasaret; om hans liv, hans undervisning, hans avrättning och hans påstådda uppståndelse.

Slutligen hävdar Viklund att evangelierna, och inte minst passionsberättelsen, är ”en enda lång skildring av orimligheter” och att händelserna som återberättas av ”logiska skäl inte kan ha inträffat”. Detta är endast svepande anklagelser, utan precisering av vad som är orimligt eller vad det är som är ologiskt. Därför går påståendena inte att bemöta. Men samtidigt påverkar det inte frågan om Jesus har funnits. En persons existens avgörs ju inte utifrån hur rimligt ett enstaka händelseförlopp i personens liv ter sig för oss.

Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?7

Evangelierna och mysteriereligionerna

Viklunds fjärde argument är att evangelierna ”sammanställts från en mängd mytologiska källor, där en gudsson vid namn Jesus fått förkroppsliga dåtidens högsta ideal”. Evangeliernas berättelse ligger enligt Viklund i ”nära samstämmighet med de mytiska biografierna om Asklepios, Apollonios, Mithras, Herakles, Dionysos och Buddha”. Denna tankegång fanns bland en del forskare under 1900-talets första hälft, men har övergivits av de flesta forskare idag. Skillnaderna är nämligen mycket mer dramatiska än likheterna. Det förvånar inte. Kristen tro växte ju fram inom och byggde på judisk tro, medan mysteriereligionerna var en del av den grekisk-romerska kulturen, som judendomen stod i opposition till. Ta synen på Jesus död som exempel:8

  • Ingen av gudarna i mysteriereligionerna dog för någon annans skull, de dog i kamp, olyckor eller genom självstympning. Jesus dog frivilligt och valde själv att ställa sig i mänsklighetens ställe.
  • I mysteriereligionerna var gudarnas död och uppståndelse symboliska representationer av årstidens växlingar och upprepades därför ständigt. Jesus dog en gång för alla, för att försona människans skuld.
  • I mysteriereligionerna dog gudarna i ett mytiskt drama, utan koppling till historien. Jesus korsfästes under Pontius Pilatus.
  • I mysteriereligionerna är inte gudarnas död segerrik. Jesus död var, mitt i sin förnedring, triumfen över synd och ondska, en seger som sedan fullbordades i uppståndelsen.

De olika berättelserna måste förstås i ljuset av den bakomliggande världsbild de hör ihop med. Evangelierna utgår från en monoteistisk världsbild; det finns en personlig skapargud som är aktiv i historien. Mysteriereligionerna utgår från polyteistisk (många gudar) eller panteistisk (allt är gud) världsbild med en cyklisk förståelse av historien. Forskarna menar idag att mysteriereligionernas inflytande i Palestina vid denna tid var obefintlig. Historikern Michael Grant säger:

Judendomen var en miljö där läror om mytiska gudar som dör och återuppstår var så främmande att tanken på en framväxande fabrikation av sådana läror ur denna kulturs mitt är mycket osannolik.9

Evangelierna är därför inte en billig kopia av samtida mysteriereligionerna. Evangelierna är nyheter om något som har hänt och vars innehåll utmanar mysteriereligionerna i stort sett på varje punkt!

Slutsats: Jesus har funnits

Inget av Viklunds fyra argument håller vatten och därmed faller också hans slutsats. I en rapport från teologiska institutionen vid universitetet i Lund sammanfattar teol. dr Samuel Byrskog läget inom Jesus-forskningen. Han konstaterar:

Ingen seriös exeget [en historiskt skolad bibelforskare] betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige –att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesus verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits.10

Det är alltså ställt bortom varje rimligt tvivel att Jesus från Nasaret existerat. Den verkligt intressanta frågan handlar alltså inte om Jesus har existerat, utan om hans identitet: Vem var han?

©  Stefan Gustavsson 2006

Fotnoter:

  1. Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996) ↩
  2. Apg 13:27-31 ↩
  3. Gal 1:18, 9:26-30 ↩
  4. David Wenham; Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?, (Eerdmans 1995), s. 409-410 ↩
  5. Luk 1:1-4 ↩
  6. D. A. Carson; The Gospel according to John (IVP 1991), s 49 ↩
  7. Craig Blomberg; The Historical Reliability of the New Testament, i William Lane Craig; Reasonable Faith, (Crossway: 1994), s 211-212 ↩
  8. Ronald Nash: The Gospel and the Greeks (Richardson, TX: Probe Books, 1992) ↩
  9. Michael Grant: Jesus: An Historians Review of the Gospels (Scribner’s: 1977), s. 199 ↩
  10. Samuel Byrskog, Religio 39, 1992 ↩