Om egoismen i Tännsjös moraluppfattning

Torbjörn Tännsjö är nog den, för allmänheten, mest kände filosofen i Sverige. Han har gjort det till något av sin livsuppgift att angripa kristen etik. Tännsjö nöjer sig inte med att kritisera, utan låter det bli till vatten på sin kvarn. Han för ett resonemang han hoppas ska mala sönder den kristna abortsynen. I artikeln ställer han den kristna abortsynen mot hans egen etik som han kallar det “vardagliga synsättet” på dödande. I det följande ska vi syna Tännsjös resonemang och i synnerhet den grund för moralen som han står på. Vi kommer se att hans moralsyn öppnar upp för mycket obehagliga perspektiv och att Tännsjö själv inte tillämpar samma konsekvens han förväntar sig av de kristna.

Vilken grund för förbud av dödande anger Tännsjö? Han skriver:

“Det viktiga med förbudet är att alla som kan oroa sig för att bli bragta om livet ska kunna känna trygghet. Det viktiga med förbudet är att vi ska veta att våra nära och kära inte ska kunna berövas oss, genom att mot sin vilja dödas av någon som inte straffas. Förbudet mot dödande har sin grund i allas vår önskan om säkerhet till liv och lem. Men foster kan inte oroa sig. De omfattas därmed inte av förbudet.”¹

Och vidare:

“Det vardagliga synsättet på dödande bygger alltså på en önskan om trygghet.”

Med en sådan grundsyn uppstår naturligt vissa frågor som Tännsjö besvarar:

“Men hur är det med senildementa, enligt det vardagliga synsättet? Kan man inte dräpa senildementa, som man kan dräpa foster? Nej, vi ska ju många av oss bli senildementa. Vi skulle nu oroas om vi visste att vi i en framtid skulle kunna komma att godtyckligt dödas. Gravt utvecklingsstörda, med ett själsliv som ett foster, kan man inte dräpa dem? Nej, de kan ju vara våra barn eller syskon, som vi håller av. Ingen ska i så fall kunna ta dem ifrån oss. Men foster skyddas inte av den rätten.”

Det är tydligt att Tännsjö försöker mildra det anstötliga i konsekvenserna av hans moraluppfattning. Senildementa ska vi inte dräpa eftersom det skulle ge oss oro inför vår egen framtid. Gravt utvecklingsstörda dräper vi inte eftersom vi håller av dem.

Senildementa

Det låter ju fint, men när vi skärskådar detta ser vi vilken bräcklig grund Tännsjös moral vilar på. Enda anledningen till att vi inte dräper senildementa är vårt eget obehag inför att själva hamna i en sådan situation – inte att senildementa har något människovärde. De senildementas välfärd hänger på de friskas oro och obehag inför tanken att själva kastas nedför ättestupan och inte på de friskas moraliska indignation över att kasta ner senildementa nedför ättestupan.

Tännsjös sätt att grunda moral på själviska intressen skapar problem. Det finns friska människor som, rätt eller orätt, inte hyser någon oro inför sin egen ålderdom och därför inte skulle bli värst oroade av hur gamlingar behandlas. Dessutom kan unga friska människor ha den uppfattningen att de vill bli avlivade om de skulle bli senildementa. Enligt Tännsjös resonemang skulle dessa unga och i mångas ögon okänsliga människor ha samma moraliska rätt att avliva sina gamlingar som han tycker att vi har att avliva våra ofödda. Kan det tänkas att vårt samhälles tilltagande okänslighet för äldres välfärd har något samband med okänslighet inför de oföddas? I vilket fall lämnar Tännsjös moral det helt fritt att avliva gamlingar så länge det inte framkallar något obehag eller oro hos oss. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

På denna sköra tråd av självcentrerad oro hänger den välvilja som annars har motiverats med hänvisning till ett grundmurat människovärde. Om Tännsjö vore konsekvent så skulle han väl göra det till sin mission att få folk att sluta oroa sig och medelst rationella argument (dvs rationella utifrån Tännsjös förutsättningar) acceptera det moraliskt acceptabla i att avlivas som senildement. Till alla medvetna och friska människor kan hans budskap bli: “Du kommer inte avlivas nu, utan sedan när du blir senildement. Men då kommer du varken förstå vad som händer eller inneha något människovärde – så varför plåga dig själv i onödan nu med massa oro?” Men det säger inte Tännsjö, vilket onekligen ger intrycket av att han anpassar sin etik efter den rådande (men utifrån Tännsjö grundlösa) värderingen att det vore moraliskt förkastligt att avliva senildementa.

Gravt utvecklingsstörda

Gravt utvecklingsstörda hänger också på samma sköra tråd. Deras enda rätt till liv hänger på att vi som är friska ger den till dem. Om vi inte gjorde det skulle vi med rätta kunna avliva dem. De föräldrar som, av någon anledning, inte håller av sitt utvecklingsstörda barn måste således vara fria att döda det. Tännsjö snuddar vid denna tanke när han skriver om samhällen där föräldrarna “har förstått att de inte kunnat erbjuda sina barn rimliga livsvillkor” och därför “föredragit att avsluta fostrens eller de späda barnens liv, innan dessa utvecklats till varelser med självmedvetande och en egen vilja.”

Även här avstår Tännsjö från att dra de fulla konsekvenserna av sitt synsätt. Det finns föräldrar som inte längre orkar ta hand om sina gravt utvecklingsstörda barn och Tännsjö borde försvara dessa föräldrars rätt att avliva sina barn. Sådana barns rättigheter försvinner ju i samma stund som föräldrarna inte längre vill att deras barn ska leva. Det skulle innebära långt större personlig frihet för föräldrarna, något som Tännsjö borde värdera som tillräckliga skäl. Ännu har jag inte hört honom argumentera för detta. Men det kommer väl.

Grunden för Tännsjös etik

Icke-självmedvetna människors enda rättsskydd vilar alltså på de friskas välvilja. De lever på nåder. Vi kan hjälpa dem att leva om vi vill – men vi kan lika gärna avliva dem. Det är helt upp till oss som är “självmedvetna”.

Här blir det tydligt att Tännsjö bygger sin etik på tanken att människovärdet är något vi ger oss själva. De som inte kan ge sig själva ett människovärde saknar de facto människovärde såvida någon närstående medmänniska inte ger det till dem förstås. Foster, spädbarn, senildementa och gravt förståndshandikappade är inte tillräckligt självmedvetna för att ge sig själva rättigheter. Deras enda moraliska skydd är därför andras välvilja eller själviska oro. Om vi medvetet tar bort vår välvilja så kan vi, enligt Tännsjö, avliva dem. Om vårt avlivande av dem väcker vårt obehag eftersom vi inser att vi själva kan hamna i samma sits, så kan vi förvisso ge dem vissa rättigheter. Men om vi inser att vi aldrig kan eller kommer hamna i deras sits kan vi, utan moraliska betänkligheter fortsätta att avliva dessa icke självmedvetna människoliv.

Tännsjö knyter människovärdet till vissa förmågor i människan – till självmedvetenhet och förmåga att vilja. Men varför knyter han människovärdet till just dessa egenskaper och inte till att varelsen i fråga just är människa? Jo rimligen för att de är nödvändiga för att kunna tala om rättigheter. Kan jag ha en rättighet om jag inte vet vem jag är? Kan jag ha en rättighet utan att vilja ha det rättigheten gäller?

Rättighetsbegreppet verkar förutsätta åtminstone någon som är självmedveten och som vill något. I den kristna tankevärlden är denne någon Gud som skapat människan till sin avbild och gett henne grundläggande rättigheter därför att hon är människa. I Tännsjös ateistiska världsbild finns inte den möjligheten och därför knyter han rättigheter till den självmedvetna och viljande individuella människan. Det är bara sådana individer som kan skapa rättigheter.

Konsekvensen av Tännsjös etik

Men om rättigheter vilar på självmedvetna individers viljor, vad är vägledande för till vilka de ger t.ex. rätten till liv? Moralens enda grund är ju, enligt Tännsjö, min egen önskan att jag och mina närmaste ska få leva i trygghet. Detta är en skrämmande svag grund för moral och öppnar ett otäckt perspektiv som Tännsjö själv inte berör. Hans enda grund för förbud av mord verkar ju vara vår vilja att de vi älskar (oss själva inkluderade) inte ska bli utsatta för det. På den grunden kan han inte förklara varför jag inte skulle kunna mörda självmedvetna och viljande människor som visserligen gett sig själva rätten att leva men som inte fått den rätten av mig. Om moralens enda grund är min egen vilja så kan jag inte se varför jag ska respektera självmedvetnas självgivna rättigheter om jag inte vill göra det. Det är min vilja till mitt liv och mina näras och käras liv som skapar rättigheter som fungerar normativt för mig. Andras viljor är endast normativa för mig i den mån jag vill att de ska vara det.

Här blir det tydligt att Tännsjös moraliska grund saknar motvärn mot rasistiska och nazistiska uppfattningar. De som vill kan med Tännsjös moraliska grund i ryggen argumentera för rätten att mörda dem man inte anser har rätten att leva. Jag som vit svensk riskerar ju inte att bli färgad eller jude. Jag riskerar därför inget i ett Sverige med antisemitisk eller rasistisk lagstiftning. Ingen av mina älskade anhöriga berörs heller. Här ser vi en skrämmande parallell till Tännsjös kalla inställning till foster när han skriver: “Vi ska inte bli foster och har alltså intet att frukta från ett system med fri abort.”

Själva grunden till varför mord är fel är alltså min egen oro för mitt eget och mina näras och käras liv. Moralens grund är till syvende och sist egoistisk enligt Tännsjö. Förbudet bygger endast på min önskan att själv inte bli mördad. Att detta är en nödvändig och god motivation är nog alla överens om. Men den är långt ifrån tillräcklig. En sådan önskan såsom enda grund för förbud av mord leder till absurda konsekvenser. T.ex. så ger det självmordskandidaten, som saknar denna önskan, en moralisk rätt att mörda. Även de som inte motiveras av välvilja eller själviska oro ger Tännsjö rätten att mörda. Uttryckligen gäller det icke-självmedvetna och icke-aktivt viljande människoliv, men Tännsjö ger oss inget skäl till varför endast sådana människor hamnar utanför den egoistiska moralens grund.

Slutsats

Slutsatsen av detta är förstås inte att Tännsjö är rasist utan snarare att det är något fel på hans moraluppfattning. Om hans försvar för fri abort leder till en moral som är principiellt öppen för rasism är det antingen ett bevis för att den fria aborten inte kan försvaras på ett filosofiskt och moraliskt tillfredsställande sätt eller så bevisar det åtminstone att Tännsjös försvar av den fria aborten misslyckats.

En annan slutsats är förstås att Tännsjö kastar sten i glashus när han anklagar Alf Svensson för hyckleri. Liksom Svensson verkar Tännsjö inte dra sig för att justera sina uppfattningar efter vad som är politiskt gångbart. Här blir det en inte oviktig skillnad att Svensson är politiker och Tännsjö filosof. Politiker kan inte alltid dra de fulla konsekvenserna – det kallas att kompromissa – medan en filosof sätter sin ära i att vara konsekvent. Som jag ser det är Tännsjö inkonsekvent både i den meningen att han försåtligt mildrar de groteska konsekvenser hans moraluppfattning får för senildementa, gravt förståndshandikappade och även spädbarn. Han avstår också från att visa vilka skrämmande konsekvenserna hans egen moraluppfattning öppnar upp för. Detta talar för att han har en minst lika “extrem” och “föga trovärdig” moralsyn som han anklagar Svensson för. Hyckleri brukar inte definieras som blott inkonsekvens utan just som förnekandet av uppenbar inkonsekvens. Frågan blir därför vem som är mest hycklande.

Fotnoter:

DN:s debattsida 12 okt 1998 ↩