Detta har hänt — Vad spelar historien för roll?

Den amerikanske pratshowledaren Jay Leno har ett regelbundet inslag i sitt program där han går ut på gatan och ställer allmänbildningsfrågor till ”vanliga” människor – med tragikomiska resultat.  I samband med att filmen Pearl Harbor släpptes, passade Jay på att intervjua studenter på ett stort amerikanskt universitet om deras kunskap om andra världskriget. Många visste inte under vilket årtionde kriget ägde rum. En ung kvinna svarade att hon visste att det var ”jättelänge sen – innan jag föddes”. Jay tyckte det lät lovande tills kvinnan fortsatte att resonera att eftersom hon föddes 1980 lär kriget ha ägt rum 1979!

Ja, amerikaner är ju ökända för sin okunskap i geografi och historia – särskilt med tanke på att USA:s historia är så kort i jämförelse med Sveriges och andra europeiska länders. Men hur är det egentligen? För de flesta människor är historien bara en lång lista över namn och datum och strider. Man vet inte riktigt varför just detta krig eller denna revolution var så viktig för människorna då. Det känns overkligt och irrelevant.

CS Lewis har skrivit:

”Vi behöver intim kunskap om det förflutna. Inte därför att det förflutna på något sätt är magiskt, utan på grund av vi inte kan studera framtiden men ändå behöver någonting som vi kan ställa upp mot vår samtid – som en påminnelse om att de grundläggande värderingarna har sett olika ut i olika tider och att det som för de obildade förefaller så självklart endast är en modefluga. Den som har bott på olika platser kan inte så lätt förföras av sin hemstads lokala misstag: akademikern som har levt i många tider är på något sätt immun mot det stora flöde nonsens som strömmar från sin samtids tidningar och mikrofoner.”1

Herman Lindqvist och andra försöker utbilda oss om Sveriges historia genom att lyfta fram personegenskaper som man känner igen idag: svartsjuka, egofixering, maktlystnad, vänsterprassel, m.m. Det är inte först och främst namn och datum som är viktiga, även om man också måste ha dem med som en ram för berättelsen. Det centrala är människoöden och mänskliga relationer.

Så är det också med Gud – det viktiga är relationer: relationer människor emellan och mellan människor och Gud. Namn och datum är viktiga bara för att visa att händelserna och relationerna var verkliga – man ska kunna kontrollera uppgifterna.

Historien handlar om relationer

Gud har alltid velat ha en relation med människor. Det var ju därför Gud skapade människan från första början! Gud gråter när människor glömmer bort hur Gud alltid tagit hand om dem och beklagar att människor har glömt de mest grundläggande aspekterna av en öppen och vänlig relation: man är trogen, man säger sanningen, man visar respekt och man håller sina löften.

Gud visar sig på utvalda platser och tider för att människor – även på andra platser och tider – skulle få veta mer om vem Gud är.

Rakt igenom hela Gamla testamentet lyfter Gud fram sitt agerande i mänsklig historia som ett tecken på sin omsorg och kärlek för människor. Alltså, Gud visar sig på utvalda platser och tider för att människor – även på andra platser och tider – skulle få veta mer om vem Gud är. Guds gärningar i historien har också ett apologetiskt syfte. Gud gjorde stora under som skulle vara ett tecken både för Israel och för hednafolken.2 Uttåget ur Egypten och in i det förlovade landet var kanske den vanligaste apologetiska argumentationen på Gamla testamentets tid.3 Uttåget blev den avgörande punkten för Israels historia. Gud formade nationen Israel;4 tideräkningen ändrades;5 och Guds namn uttyddes.6 Uttåget – en historisk händelse – blev således utgångspunkten för de troendes etiska liv.7 Israeliterna fick också två symboliska handlingar – påsken och lövhyddohögtiden – som skulle användas som en årlig påminnelse om Guds stora verk8 och i barnuppfostran.9

Trovärdighet bygger på fakta

Under de senaste 60 åren har det varit en trend bland teologer att nedvärdera Bibelns och den kristna trons historicitet. Man menar att de historiska händelserna inte spelar roll – det spelar väl ingen roll om Jesus faktiskt stillade stormen på Gennesaretsjön; det viktiga är att han kan stilla stormen inom mig när jag är arg eller orolig. Det spelar ingen roll om Gud gjorde under för att befria israeliterna från slaveriet i Egypten; det viktiga är att Gud kan befria människor som lider nöd på grund av ekonomisk orättvisa idag. Det spelar ingen roll om Jesu uppståndelse från de döda är en historisk händelse; det viktiga är att han är uppstånden i mitt hjärta och i kyrkans förkunnelse.

Men hur trovärdigt är detta egentligen? Med allt annat i livet förutsätter vi att det finns en riktig koppling mellan historicitet och trovärdighet. För några år sedan åkte en missionsföreståndare till Haiti för att hälsa på några evangelister som man stödde ekonomiskt. När föreståndaren kom till en viss stad såg han hundratals män, kvinnor och barn som trängde sig in i det lilla kapellet och sjöng lovsånger för full hals. Evangelisten tolkade några rörande vittnesbörd om hur människor hade befriats från onda andar och voodoo.

Missionsföreståndaren åkte hem till USA och berättade i församlingarna om den fantastiska skörden på missionsfältet i Haiti. Några veckor senare fick föreståndaren ett brev från en annan haitisk evangelist som hade visat mycket mindre imponerande resultat under föreståndarens besök. I brevet stod det att evangelisten med den stora folkskaran var en bluff – han levde i relativ lyx med bil, färg-tv, parabolantenn och video i ett av världens fattigaste länder. Inför missionsföreståndarens besök hade ”evangelisten” gått ut på stan och delat ut 10-dollarsedlar till alla som lovade att komma på väckelsemötet och sjunga.

Hur skulle missionsföreståndaren reagera? Ska han tänka: ”Nja, församlingsmedlemmarna här i USA känner sig så välsignade för att deras gåvor till missionen i Haiti har lett till en stor väckelse – jag kan inte låta dem veta sanningen.” Eller kanske: ”Gud belönar församlings-medlemmarnas trofasthet ändå – de där haitierna kanske kommer till tro nu när de har hört evangeliet.”

Nej, trovärdighet bygger på historiska händelser. Evangelisten var inte längre trovärdig och så länge missionsföreståndaren visste om bedrägeriet utan att tala om sanningen miste han också sin trovärdighet.

Bibeln är trovärdig just på grund av att den bygger på historiska fakta. Det går inte att bevisa precis allting i Bibeln, men tillräckligt mycket för att förutsätta tillförlitligheten hos resten. Gud har visat sig vara trovärdig genom sitt agerande för sitt folk genom alla tider. Han har hållit sina löften och gett oss en god grund för att lita på de löften som ännu inte uppfyllts.

Kristen tro – en historisk religion

Ibland kan man läsa eller höra att kristendomen är en historisk religion. Det är lätt att missförstå detta eller missa just hur unik kristen tro är i detta avseende.

Vad menar man egentligen när man hävdar att kristendomen är en historisk religion?

Kristen tro blir inte sann för att det har funnits väckelser eller därför att människor som Moder Teresa eller S:t Franciskus har funnits. Men den blir inte heller osann bara för att inkvisitionen eller korstågen har ägt rum eller för att alltför många kristna ledare har varit hycklare.

För det första menar man inte att kristendomen har en lång historia. Det är sant att kristendomen har en lång historia och att kyrkans historia på gott och ont är sammanblandad med politik i de flesta europeiska länder. Genom kyrkans historia kan man läsa om både väckelser och korruption, hängiven efterföljelse och oförskämt maktmissbruk. Men kristendomens långa historia är inte avgörande för den kristna trons sanningsanspråk. Kristen tro blir inte sann för att det har funnits väckelser eller därför att människor som Moder Teresa eller S:t Franciskus har funnits. Men den blir inte heller osann bara för att inkvisitionen eller korstågen har ägt rum eller för att alltför många kristna ledare har varit hycklare.

För det andra, menar man inte bara att kristendomen beskriver historiska händelser. Det är sant att man kan läsa om historiska händelser som israeliternas uttåg ut ur Egypten, tempelbygget i Jerusalem eller Paulus resor. Men det är inte heller avgörande för den kristna trons sanningsanspråk. Andra religioner tittar också tillbaka på händelser – både mirakulösa och naturliga – som är viktiga för deras tro. Muslimer har hidjra, Mohammeds flykt från Mecka till Medina år 622 e.Kr. Buddhister har Gautamas upplysning under boträdet i Bodh Gaya 527 f.Kr. Judarna har uttåget och chanukka där man firar templets återinvigning 165 f.Kr. Men inga av dessa händelser är avgörande för respektive religions sanningsanspråk.

När man påstår att kristen tro är en historisk religion, menar man att kristen tro är unik bland världens religioner i det att den har en historisk händelse som verifierings- / falsifieringspunkt. Aposteln Paulus skriver att ”om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro … men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.”10 Om Jesus inte uppstod från de döda på den första påskmorgonen faller alltså hela den kristna tron!

Kristen tro är unik i sitt påstående att vår överlåtelse blir meningslös och falsk om Jesus inte har uppstått från de döda. Buddhas undervisning om lidande och de fyra ädla sanningarna kan fortfarande ha värde även om Buddha inte uppnådde upplysning under boträdet som en historisk händelse; Mohammeds betoning på Guds barmhärtighet och människans plikt att underkasta sig Guds vilja är fortfarande sann även om han aldrig red upp till himlen på en vit hingst eller flydde från Mecka till Medina. Judendomens betoning på gemenskap och tradition är viktig även om oljan till tempelinvigningsfesten inte varade mirakulöst i åtta dygn.

Bibelns egen slutsats är att historien spelar roll. Man får inte säga: ”Ja, men även om Jesus inte har uppstått från de döda, kan vi ändå lära oss någonting av Jesu budskap att vi ska älska vår nästa och vända andra kinden till.” Nej, om Jesus inte har uppstått från de döda, är det ”bortkastat” att de kristna tror, vår tro är ”tom” och ”meningslös” och ”vi har vittnat falskt”.

Historien spelar roll – inte namn och datum och krig och revolutioner – utan relationer människor emellan och mellan människan och Gud. På Habackuks tid hade Herrens utvalda folk glömt Guds lag och ville gå sin egen väg. Men Herrens konkreta handlingar i historien – hur Gud hade väglett, tillrättavisat, förlåtit och älskat israeliterna genom hela historien – gav dem skäl att lita på Guds löften. Det är också Guds godhet och trofasthet genom hela mänsklighetens historia som ger oss goda skäl för att tro att han också kommer att hålla sina löften gentemot oss.

©  Credo 2007

Fotnoter:

  1. C.S. Lewis, stycke 10 i ”Learning in War-Time” i The Weight of Glory. ↩
  2. 1 Kungaboken 18:19-40, särskilt v. 24 – Elia utmanar Baals profeter på berget Karmel. 4 Moseboken 14:11 – ”Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de vägra att lita på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem?” Jfr också Psaltaren 105 och 106. ↩
  3. Uttåget var ett internt bevis för israeliterna (2 Moseboken 6:6-8) och ett externt bevis för hela världen (Josua 4:23-24 – ”Det skedde för att alla jordens folk skall förstå att Herrens hand är stark och för att de alltid skall frukta Herren, er Gud.”). ↩
  4. 5 Moseboken 4:20 ↩
  5. 2 Moseboken 12:2; 4 Moseboken 9:1 ↩
  6. 2 Moseboken 20:2; 3 Moseboken 26:13; 22:32-33; 25:38 ↩
  7. 5 Moseboken 24:17-18 ↩
  8. Påsken – 2 Moseboken 12:17; 5 Moseboken 16:3; Lövhyddohögtiden – 3 Moseboken 23:42 ↩
  9. 2 Moseboken 13:14; 5 Moseboken 6:20-22 ↩
  10. 1 Korinthierbrevet 15:14, 17 ↩