Dömda efter våra gärningar — Helgelsen och domen

De som kan sin Bibel vet att domens dag i Nya testamentet är den Stora Uppdelningens Dag, den dag då fåren ska skiljas från getterna (se Matt 25:32). De som kände sin Frälsare här på jorden – det är både Jesu och apostlarnas budskap – kommer efter domen att få leva i gemenskap med honom i himlen. De som däremot inte ville ha med honom att göra, kommer att få sitt avståndstagande bekräftat i helvetet (se 1 Thess 1:6–10).

I båda dessa fall är nyckelordet ”relation”. På domens dag kommer ingen människa att bli förvånad över var hon till sist hamnar. Alla människor kommer att dömas utifrån den relation som de hade till Herren under sina jordeliv. Jesus själv säger till dem som blir dömda till helvetet: ”Jag har aldrig känt er” (Matt 7:23).

Men det intressanta är nu att både Jesus och apostlarna ibland talar om domen på ett delvis annorlunda sätt, nämligen som en ”dom efter våra gärningar”. Jesus säger: ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Paulus skriver: ”[Gud] skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten” (Rom 2:6–8). Uppenbarelseboken, till sist, återger Jesu löfte: ”Jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar” (Upp 22:12).

Hur kan detta komma sig? Om Bibeln talar om domen som ett konstaterande av tillhörighet – en uppdelning mellan de människor som lever i gemenskap med honom och de människor som inte gör det – hur kan det då komma sig att Nya testamentet så ofta talar om att vi ska dömas efter våra gärningar? Den enda rimliga slutsatsen är att gemenskapen med Gud måste få till följd att vi blir förvandlade. Det är omöjligt att ”känna” Gud utan att samtidigt vara en kanal för hans vilja.

Detta perspektiv på Guds dom blir extremt tydligt i Jesu tal om tidens slut (Matt 24–25). Mot slutet av detta tal berättar Jesus en liknelse om hur alla människor en gång ska stå till svars inför honom för hur de har förvaltat de ”talenter” – alltså de egenskaper, resurser och möjligheter – som de hade tillgång till under sina jordeliv (Matt 25:13–30). Domen, säger Jesus, står i proportion till hur mycket var och en har blivit anförtrodd. Som det står i ett annat sammanhang: ”Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer” (Luk 12:48).

Sist i Jesu tal kommer så den berömda skildringen av Människosonens dom (Matt 25:31–46), där ”alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt 25:32). Och det intressanta med denna skildring är att Jesus konsekvent väljer att lyfta fram våra gärningar när han talar om domen. Eller för att vara mer exakt: Han säger att vi ska dömas efter hur vi har behandlat den grupp människor som av Jesus kallas för ”dessa mina minsta bröder” (Matt 25:40).

Vilka är egentligen dessa ”bröder”? Ja, om man läser igenom Matteusevangeliet finner man faktiskt att både uttrycken ”bröder” och ”dessa mina minsta” – liksom parallelluttrycket ”dessa små” – varje gång de förekommer är en omskrivning för människor som är kristna. I Matteus tionde kapitel säger Jesus: ”den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” (Matt 10:42, min kursivering). Samma språkbruk används i det artonde kapitlet, där Jesus talar om allvaret i att förleda någon av ”dessa små som tror på mig” (Matt 18:6, min kursivering).

Den slutsats vi kan dra av detta är alltså att något av det viktigaste vi kommer att dömas för på domens dag är vårt förhållningssätt till andra kristna! Varför då? Personligen tror jag att anledningen till detta är att ingenting bättre kan indikera om vi identifierar oss med vår Frälsare än att vi bryr oss om också hans församling. Kristi kyrka – i Bibeln ofta kallad för hans kropp – är den gemenskap som har vuxit fram utifrån mötet med den uppståndne Frälsaren. Vad Jesus förväntar sig är alltså att vi ska älska honom som är församlingens huvud så högt att vi inte föraktar ens de svagaste eller mest utsatta lemmarna i hans kropp. Som Johannes så tillspetsat formulerar det:

Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder [= en medkristen], så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. (1 Joh 4:20–21)

Människoöden som här framstod som misslyckade kommer att visa sig ha varit Gud både till glädje och behag, medan händelser som på jorden verkade avgörande kommer att framstå som oviktiga eller till och med skadliga.

Med all säkerhet kommer den yttersta dagen att bli omtumlande för oss alla. På flera ställen i Bibeln blir vi varnade för att det som på jorden uppfattas som värdefullt och viktigt på domens dag kommer att underkastas en helt annan bedömning. Människoöden som här framstod som misslyckade kommer att visa sig ha varit Gud både till glädje och behag, medan händelser som på jorden verkade avgörande kommer att framstå som oviktiga eller till och med skadliga.

Som vi tidigare har sett är de enda gärningar som i Nya testamentet räknas till helgelsen de som Gud själv har fått göra genom oss. En bred definition av dessa gärningar skulle därför kunna vara ”allt sådant vi gör som en konsekvens av vår tro och lydnad för Herren”. Förutom konkreta handlingar kan detta innefatta sådant som uthållighet eller lidande för Kristi skull. Jesus själv säger: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” (Matt 5:11–12)

Domens dag – en glädjens dag!

För vissa läsare kan säkert Bibelns tal om att vi som kristna ska få ”lön” på domens dag upplevas främmande. Vad är det för mening att tala om en lön när det ändå måste vara så att vi alla är i behov av Guds nåd för att inte gå förlorade? Det enda svar jag kan ge på denna fråga är att Nya testamentet faktiskt talar om detta och att det därför behöver integreras också med vår egen teologi. ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”, säger Jesus till församlingen i Smyrna (Upp 2:10). Och Paulus skriver till de kristna i Korint:

Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen [domens dag] kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. (1 Kor 3:10–15)

Få saker kommer på domens dag att bereda oss större glädje än vetskapen om att vi redan på jorden fick fungera som kanaler för Jesu liv och kraft (jfr Dan 12:2–3). På motsvarande sätt kommer få saker att orsaka större grämelse än att lyssna till Herrens redovisning av de tillfällen som vi på jorden hade att förhärliga honom, men där otro, rädsla och egen bekvämlighet kom i vägen för de planer han hade för oss. ”Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön”, skriver Johannes (2 Joh v 8).

För mig kom den här delen av Bibelns undervisning att bli mycket levande när jag för några år sedan var ledare på ett nyårsläger för tonåringar. På nyårsafton hade vi temat ”Jesu återkomst” och det var jag som fungerade som mötesledare. Efter en fantastisk predikan av en kvinnlig talare gick jag fram till mikrofonen för att bjuda in till förbön. Men när jag stod där och skulle tala blev jag plötsligt helt överväldigad av det budskap vi hade lyssnat till. På ett påtagligt sätt kom Guds Ande över mig, och jag blev påmind om det allvar som finns inbyggt i budskapet att vi en dag ska avlägga räkenskap för hur vi har levt våra liv på jorden.

Ända sedan dess bär jag med mig denna utmaning från Herren. Vårt sätt att här och nu förvalta vår tid, våra gåvor och våra resurser kommer på domens dag att belysas av den helige Guden! Självklart inser jag att vi alla kommer till korta när vi väl står där inför vår Domare. Den ende som på domens dag kommer att visa sig värd ”makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” är Jesus själv (se Upp 5:12). Men ju mer vi här och nu låter Herren bruka oss, desto större ära kommer vi att få bereda honom vid hans återkomst och dom (se 1 Thess 2:19–20). Och på den dagen kommer det inte att finnas någon större glädje än att få ge Jesus all ära för vad han har gjort!

©  Olof Edsinger 2006

Källa/fotnot: Texten i denna artikel är i huvudsak hämtad ur boken In på helig mark – om att leva i den Heliges närhet (Libris 2006).