GT:s Gud — en psykotisk mördare?

GT:s Gud — en psykotisk mördare? — Nej, snarare en garant för godheten och den absoluta rätten

Bibel 2000 har rönt stor uppmärksamhet och satt nya frågor på dagordningen i Sverige. Vem Gud är har blivit en fråga som letat sig ända in på dagstidningarnas ledarsidor och till de litterära magasinen. Och det inte en dag för tidigt! Frågan om Gud är verkligen en fråga värd att reflektera över.

Läsningen av Gamla testamentet (GT) har väckt starka reaktioner. Glömda är plötsligt alla de mantra som mumlande brukar upprepas när Gud och religion kommer på tal: Tolerans, dialog, enhet … Ingen kan göra anspråk på hela sanningen … Alla religioner säger egentligen samma sak…. Nu är det istället högljudda varningar och kraftfulla fördömanden som gäller: Beware of the God of the Old Testament!

Den kanske mest anmärkningsvärda artikeln är skriven av journalisten Eva Moberg. “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”, publicerad i tidningen Ordfront 1-2/2000 och generöst belyst i åtskilliga andra tidningar. Moberg sparar inte på orden. Efter en genomläsning av GT kallar hon den Gud hon där mött för psykotisk mördare … fullblodsnazist … den monstruöse guden … och talar om de extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, den patologiska svartsjukan…. I hårdast tänkbara ordalag uttrycker hon förakt för den gudsbild som hon menar GT står för, fördömer den och kräver utmönstring av dylika farliga tankar. Därmed underkänner hon också kategoriskt tre av världens stora religioner – judendom, kristendom och islam – som alla har sina rötter i just GT. Hon vet tydligen med säkerhet hur Gud inte är. Det innebär ju i sin förlängning att hon måste ha kunskap om hur det verkligen förhåller sig med Gud – för att kunna tala om för oss andra hur han inte är! Problemet är bara att hon inte talar om på vilka grunder hon har denna kunskap.

Beskrivningen av judarnas Gud som fullblodsnazist saknar allt motstycke. Reaktionen från judiskt håll har inte heller låtit vänta på sig. Att, som Moberg gör, tala om den stora inre överensstämmelsen mellan nazismen och den gammaltestamentlige guden är på gränsen till oförlåtligt. Anita Goldman skrev som svar en krönika i DN 17/2: Så var kopplingen gjord. Igen och för vilken gång i ordningen! Mellan Bibelns utvalda folk och nazisternas ariska utvaldhet. Nazismen är ett svar på judarnas egen rasism. Och det är ju den fruktansvärda logiken i Mobergs resonemang: Förintelsen innebar att judarna fick smaka sin egen medicin. I nazisternas ideologi mötte de en modern variant av sin egen uråldriga gudstro. De skördade egentligen vad de själva sått.

Men inte bara judiska bekännare har anledning att reagera. GT utgör en oundgänglig del av kristen tro och läses i kyrkor världen över. Varje kristen har därför anledning att arbeta med frågan om GT och den Gud som presenteras där.

Historien om Ivan

Innan jag ska ge en respons på Mobergs artikel vill jag berätta en historia från det gamla sovjetväldets tid. Den handlar om Ivan som arbetade på det statliga sågverket. För att förhindra stölder från sågverket var en vakt utplacerad som bevakade de anställda när de gick hem efter arbetet. En dag kom Ivan med en välfylld skottkärra, övertäckt med en presenning.

– Vad har du i skottkärran? frågade vakten.
– Bara sågspån, svarade Ivan.
– Det tror jag inte på, svarade vakten. Töm skottkärran, så jag får se vad du försöker smuggla ut.
Ivan tömde skottkärran framför vakten, men det var bara sågspån. Så vakten lät honom gå. Samma sak upprepades varje dag under två veckors tid och det var aldrig något annat än sågspån i skottkärran. Till slut tog vaktens nyfikenhet över.
– Ivan, jag vet att du stjäl något från fabriken. Säg mig vad det är du smugglar ut och jag ska låta dig vara.
– Skottkärror, min vän, svarade Ivan. Skottkärror.

Historien har en viktig poäng: Det gäller att se vad som omärkligt smugglas med, när vi letar efter något annat. I diskussionen kring GT handlar det inte bara om enskilda texter som kritiseras, utan om en hel uppsjö värderingar som förmedlas – ofta utan att klart definieras.

A. En kil mellan GT och NT?

En vanlig respons från kristet håll är att lösa problemen genom att ta avstånd från GT. Man skjuter in en kil mellan GT och NT. Tanken får ofta ett evolutionistiskt drag: Gudsbilden i Bibeln har långsamt utvecklats, från en mer primitiv och grym Gud i GT till Jesu Gud som är en kärleksfull Fader. Moberg verkar själv vara inne på det spåret när hon skriver: Hur har de kristna kunnat acceptera att Herren (Gud i GT; min anmärkning) både talar och handlar på ett sätt som står i direkt strid med allt som Jesus av Nasaret lärde ut? Många kristna tänker i samma banor och löser svårigheterna i GT genom att säga att Jesus är den som slutgiltigt har visat oss vem Gud är. Och Jesus har aldrig gjort det som Gud i GT har gjort. Så separeras NT från GT, kristendom från judendom, Jesus från JHWH (Gudsnamnet i GT). Men är det en framkomlig väg?

1. Alltid fullt förtroende för GT

Den historiska personen Jesus var jude och framträdde i en kultur som hade GT som norm. Och han tog aldrig avstånd från den normen. Tvärtom! Även om han vid många tillfällen var involverad i diskussion om tolkningen av GT, bejakade han helhjärtat hela GT och hela den bild av Gud som presenteras där. Han formulerar det uttryckligen: Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna (GT)… Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna… Om ni inte tro på vad han (Mose) har skrivit, hur ska ni då kunna tro på vad jag har sagt… Jesus knyter alltså sitt eget budskap och sin egen person till GT på starkast möjliga sätt. Om man vill göra rättvisa åt Jesus kan man därför inte sätta honom i kontrast till det GT som han själv menar sig stå i samklang med. NT hör ihop med GT liksom Jesus hör ihop med JHWH. Redan här kan man faktiskt ifrågasätta Mobergs förmåga att läsa de bibliska texterna.

2. Aldrig moraliskt förolämpad av GT

Jesus gjorde aldrig upp med några i hans ögon omoraliska berättelser i GT eller såg på Guds handlande som om det fanns ett bäst-före-datum: att vi nu skulle ha kommit dithän i utvecklingen att vi kan förkasta vad Gud tidigare gjort. Han var aldrig moraliskt upprörd över Guds handlande, utan hänvisade upprepade gånger till Guds straffdomar i GT. När han undervisar om sin egen återkomst jämför han med straffdomarna vid den stora floden och straffet över Sodom och Gomorra. Som det var i Noas dagar… och floden kom… Eller som på Lots tid… och gjorde slut på dem alla… Likadant blir det den dag Människosonen uppenbaras.

Det ställer oss inför ett viktigt dilemma: Om vi beskriver Jesus som vishetslärare och som en person fylld av kärlek, kan vi inte samtidigt underkänna hela det livsperspektiv som styrde honom. Om vi å andra sidan förkastar GT förkastar vi därmed också Jesus som vishetslärare och förebild i kärlek. Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Frågan blir istället: Var Jesu samvete så bedövat att han inte såg det omoraliska i Guds handlande? Eller är det så att vårt samvete är bedövat, så att vi inte ser att det onda som sker måste straffas? Hos vem ligger egentligen den moraliska bedövningen? Vi måste fråga oss: På vilka grunder kan jag hävda att jag är mer moraliskt upplyst än Jesus och därför bättre i stånd att bedöma GT än han? På vilka grunder kan jag som kristen bekänna Jesus som Guds Son samtidigt som jag är beredd att underkänna honom vad gäller moralisk insikt?

Min slutsats är att om vi har tilltro till Jesus måste vi som en följd därav också hysa tilltro till GT. Det är också den hållning som de flesta i den kristna kyrkans historia intagit. Teologer talar här om en progressiv uppenbarelse, d v s en fortskridande uppenbarelse där Gud uppenbarar mer efterhand. Sanningen blir i Bibeln tydligare och rikare. Senare uppenbarelse kompletterar, men korrigerar inte, tidigare uppenbarelse. Det blir en fördjupad och förtydligad bild, men inte en förändrad bild. Så förstärks i Jesus både Guds vrede över det onda och Guds kärlek till världen och oss människor.
Denna slutsats löser förstås inte de problem som Moberg lyfter fram. De blir tvärtom desto mer akuta. Om vi inte kan komma undan de svåra texterna genom att säga Det där är bara GT, jag håller mig till NT, vad ska vi då säga?

B. Respons på Eva Moberg

Jag vill i fyra punkter kommentera Mobergs framställning.

1. Moberg läser selektivt och tolkar godtyckligt

Mobergs läsning är extremt selektiv. Hon tiger helt om den stora majoritet av texter som direkt och indirekt beskriver Gud som god, barmhärtig, trofast, rättvis, tålmodig, fylld av nåd, rättfärdig… och som möter människor i deras nöd och hjälper dem, upprättar dem och välsignar dem. Moberg tar en begränsad grupp texter och låter sin tolkning av endast de texterna forma hela bilden av Gud. Men då uppstår en viktig fråga som Moberg inte verkar ha ställt sig: Hur kommer det sig att denna bild, där han framstår som ett ondskefullt monster, igenom hela historien har väckt människors kärlek och hängivenhet? Vad är det hos denne Gud som över hela jorden har väckt lovsång och tacksamhet och glädje? Det är uppenbart att de allra flesta läsare av GT

har sett en helt annan bild av Gud än den som Moberg presenterar
har förstått de specifika texter som Moberg bygger hela sin presentation på utifrån ett annat perspektiv, som inte omintetgör den Guds godhet och rättvisa som är huvudtemat i GT.

2. Moberg har bristande förståelse av gudsbegreppets innebörd

Moberg gör en humanistisk bedömning av Gud – något man bara kan göra om Gud inte finns! För om det verkligen finns en transcendent Gud – en Gud som finns på riktigt – så existerar han inte på mina villkor. I så fall kan inte jag sätta upp kriterier för hur han bör vara och jag kan inte anmäla mig till någon betygsnämnd som ska godkänna honom. Om Gud finns som tillvarons källa är det jag som existerar på hans villkor och inte tvärtom.

Detta är inte en fråga om bibelsyn eller teologi, utan om strikt logiskt tänkande. Om det finns ett oändligt personligt väsende som av evighet existerar, och som har skapat denna begränsade värld och mig som liten människa, så är det jag som är beroende av honom, oavsett om jag vill det eller inte. Det är i så fall Gud som sätter spelreglerna. Han är – om han finns – herre över liv och död. Och det är den självklara förutsättningen i GT:s berättelser.

Här måste jag tillstå att det förefaller mig som om Moberg inte har förstått vad det klassiska gudsbegreppet innebär. Hon förefaller tänka att om vi ogillar en handling som tillskrivs Gud, så är det ett argument för att han inte finns eller för att vi ska göra upp med honom. Men det är en helt osammanhängande tanke. Det är inte vi och vår bedömning som avgör om Gud finns eller som ger honom rätt att utföra en handling eller inte. Finns han, så fanns han innan vi kom upp på scenen och våra bedömningar av hans handlingar gör varken till eller från. Tyngdlagen försvinner ju inte heller bara för att du ogillar vad den gör med din kropp när du försöker hoppa höjdhopp!

Om jag anklagar Gud för att bryta mot mina normer har jag ju i verkligheten sagt att det är jag som är Gud! Gud är då mig underordnad och bör följa mig.

Att Gud inte är tvingad att följa våra normer är ju en skrämmande tanke. Men det är följden av att vi inte är det högsta i universum. Det är vad som ligger i gudsbegreppet. Men tänk då om det finns en Gud som till sitt väsen inte motsvarar våra moraliska förväntningar: Som utifrån vår bedömning är orättvis och ond… En Gud som kanske bara leker med oss: som har gett oss våra moraliska föreställningar bara för att plåga oss, eftersom han själv är precis motsatsen till det som vi hoppas på?

Ja, det är en möjlighet. Och då kommer vi till de teologiska frågeställningarna, som inte kan avgöras bara av logiken. Vem Gud är kan vi inte utifrån oss själva veta – såvida Gud inte uppenbarat det. Men det är just vad GT/NT hävdar! Gud har uppenbarat sitt väsen och visat att han är god, kärleksfull, rättvis och barmhärtig. Han har skapat oss till sin avbild och gett oss vår moraliska bedömningsförmåga. Våra moraliska föreställningar ligger i samklang med den han är. Därför behöver vi inte frukta att Gud skulle vara motsatsen till vår rättskänsla! Tvärtom. Det är meningsfullt för oss att tala om moral och att göra moraliska bedömningar. Därför kan vi alltid förvänta att Guds handlande i GT/NT är moraliskt motiverat och inte bryter mot godheten och rättvisan i Guds väsen.

3. Moberg gör moralisk bedömning utan grund

För att kunna bedöma en handling krävs det först en moralisk norm att bedöma handlingen utifrån. Har vi ingen norm, kan vi inte anklaga någon för att ha gjort fel. I en kristen världsbild är det Gud som är normen. Utifrån vem han är och vad han vill med människan kan man bedöma handlingar. Men Moberg som humanist har förkastat Gud och har därmed frånhänt sig möjligheten till en fast moralisk norm. Om Gud inte finns, finns det inget högre än människan. Men då saknas det också en yttersta moralisk norm.

Hur kan man då bedöma GT:s gudsbild som ondskefull, monstruös… Var kommer den norm ifrån som Moberg använder för att mönstra ut Gud? Hon tvingas använda vissa begrepp som rättvisa och godhet som hon inte tycker att Gud lever upp till. Men ironiskt nog är det begrepp som har sin grund i GT. Så tvingas Moberg att kritisera GT utifrån ett perspektiv som ytterst är förankrat i GT!

Vill hon verkligen göra upp med Gud och med GT, så kommer hon tvingas att göra upp med också de vapen hon idag försöker använda mot Gud: rättvisa och godhet som absoluta begrepp. Utan Gud förlorar de moraliska begreppen sin tvingande innebörd och kan då inte heller användas för att skjuta GT:s gudsbild i sank.

4. Moberg utgår från att straff alltid är negativt

Moberg radar exempel på exempel på straffdomar i GT (en tacksam uppgift eftersom man vet att det inte går att seriöst bemöta så många olika texter staplade ovanpå varandra) och ser dem som bevis på att Gud är ond. Men är det ett giltigt bevis? Endast om vi kan slå fast att straff i sig är något ont och moraliskt förkastligt. Men det är uppenbart nonsens! En domare i Högsta domstolen, som har avkunnat 100-tals domar som inneburit långa och svåra straff för den dömde, kan inte anklagas för att ha utdömt straff. Tvärtom – det är gott att det onda straffas. Motsatsen, att det onda tolereras, är fruktansvärd. En rättsstat kännetecknas ju av just detta: Det onda straffas. Ett rättsuniversum måste förstås kännetecknas av detsamma.

En tidig gråmulen morgon år 1989, ställdes ett äldre par hjälplöst upp mot en vägg och sköts kallblodigt ihjäl av ett tiotal beväpnad män. Så beskrivit skulle vi säga att det var en ond handling. Men om vi tillägger att paret hette Ceausescu, att de var skyldiga till tusentals människors död, till miljoner människors lidande, till förtryck, korruption och gigantisk ekonomisk svindel, att de var dömda (om än i en allt för summarisk) rättegång, då blir bilden en annan. Det vore moraliskt orätt om man sagt: Era handlingar spelar ingen roll, det ni gjort får inga konsekvenser, ni är frikända…

Straff över det onda är en nödvändig följd av det goda. Om vi inte straffar det onda – och därmed skiljer ut det från det goda – har vi inte något gott kvar. Om Gud inte skiljer på gott och ont och behandlar det olika, så är han själv lika ond som det onda han accepterar!

Men Gud verkar så petig. Måste han straffa allting? Kunde han inte vara lite mer överseende och säga som vi ofta gör: Jag förlåter dig. Vi måste gå vidare och lägga det här bakom oss. Vi kan göra så, eftersom rättsordningen inte hänger på oss. Men vid varje tillfälle som Högsta Domstolen i ett land säger att vi kan glömma en viss sak och att det bara är att gå vidare, då har man förändrat rättsordningen och upphävt moralen på den punkten. Det gäller förstås än mycket mer om Gud. På Gud hänger hela universums moraliska rättsordning och därför kan han inte kompromissa på en enda punkt. Och det är underbart gott att det är så!

Detta innebär att det alltid finns en moralisk motivering bakom straffdomarna i Bibeln. När Gud straffar kan vi alltid förvänta oss att det finns moraliskt legitima motiveringar: Att det är ett straff över något ont som verkligen förtjänar att straffas.

När israeliterna intar Kanaans land sker det därför inte som ett godtyckligt straff över ett oskyldigt folk. Det motiveras i GT utifrån generationers ondska och gudsfientlighet, där Gud väntat i tålmodighet på att de ska omvända sig (se 1 Mos 15:16 och 5 Mos 9:4-5). Till slut faller domen. Men inte utan att omvändelse och nåd har erbjudits. Så insåg Rahab vem den levande Guden är, anslöt sig till israeliterna, upptogs i Gudsfolket (som alla som vill ha med Gud välkomnas att göra) och blev stammoder till Jesus!

C. Två följdfrågor

Det här perspektivet svarar inte på alla frågor som enskilda texter ställer oss inför (här behöver man arbeta seriöst med varje enskild text) och det ger oss i sin tur nya följdfrågor. Två av dem vill jag kort beröra:

1. Straffen i GT drabbar orättvist.

Alla individer i folken som gick under kan ju knappast ha varit lika skyldiga. Därmed blir domen över dem orättvis. Det är helt sant och det är Bibeln mycket medveten om. Livet nu är orättvist. Barn drabbas av sina föräldrars synder och misstag. Nästa generation kommer att skörda vad vi sått av miljöförstöring. Vi hänger ihop som mänsklighet och kommer att påverka varandra på gott och ont. Straffdomarna i historien är därför inte heller absoluta eller slutgiltiga. Det kommer den stora domens dag då allt ska ställas till rätta och göras upp. Då ska all orätt och alla orättvisor balanseras. Straffen i historien är ju inte heller eviga, utan berör detta livet och säger inget om det eviga perspektivet.

Men kan inte Gud straffa på ett mer precist sätt, så att straffen blir rättvisa? Striderna i GT var en verklig kamp mellan gott och ont, inte bara strider mellan olika folk. Den kamp som vi idag skulle säga är en andlig kamp mellan Gud och djävul var under GT:s tid konkretiserad i kampen mellan Israel som Guds folk och de omgivande folken. Men bakom dem stod den onda makten som använde dem (med deras medgivande och medverkan) för att försöka förstöra Guds frälsningsplan. Därför stod det mycket på spel. Låt mig ta en bild här: De allierade under andra världskriget var tvungna att nedkämpa den tyska armén till slutet, för att omintetgöra ett fasansfullt hot och stoppa ett i grunden ont system, och då var de också tvungna att bekämpa många relativt sett oskyldiga 17-åriga tyska pojkar. Men det var det enda sättet att vinna seger över den onda makten – som faktiskt hotade hela framtiden. På liknande sätt representerade folk som ställde sig upp mot Gud och hans folk ett ont system, som måste besegras i grunden.

2. Varför handlar Gud annorlunda idag?

Det är en bra fråga och kan utökas till att gälla också NT: När såg du senast en kristen gå på vatten? Det verkar som om det är skillnad mellan hur Gud handlar i biblisk tid och idag. Inte så att det som hände då inte kan ske eller aldrig sker nu. Absolut inte. Utifrån en biblisk världsbild måste man säga att det övernaturliga både kan ske och de facto sker idag. Men det finns fortfarande en skillnad. Händelserna Bibeln beskriver är en del av Guds särskilda uppenbarelse. Att den kallas den särskilda uppenbarelsen beror på att Gud har handlat speciellt – i en speciell tid och på speciella platser. Dessa händelser kan alltså inte självklart göras till normer för hur Gud alltid handlar.

Den särskilda uppenbarelsen visar vem Gud är. Utifrån vad Gud gjort i speciella situationer, kan vi i alla tider veta vem han är. Han har befriat Israel ur Egypten och slutit förbund med dem, så att vi kan veta vem han är i sin omsorg och kärlek. Och han har straffat Sodom och Gomorra för deras förtryck av den fattige, för deras ogudaktighet, för deras hårdhet och omoral… så att vi kan veta vem han är i sin vrede över det onda.

Avslutning

Moberg har under 1999 inte bara skrivit kritiskt om GT, utan också positivt om den nya andligheten. Utifrån artiklar i det sistnämnda ämnet fick hon den icke åtråvärda utmärkelsen “Årets förvillare 1999”. Motiveringen från Föreningen vetenskap och folkbildning löd: För hennes vetenskapsfientliga idéer och okritiska propagerande för pseudovetenskap såsom telepati och healing och andra aktiviteter inom New Age. Omdömet om hennes artiklar kring nyandlighet innebär förstås inte att innehållet i hennes övriga artiklar därmed automatiskt kan underkännas. Men min slutsats kring Mobergs förmåga att läsa GT:s texter blir minst lika kritisk.

GT är en djup och rik skatt. Den är förvisso utmanande och provocerande och på sina ställen också svårsmält och svårtydd. Men det är ingen anledning att förkasta den. Det ger anledning att fördjupa studiet och förståelsen av GT. Rötterna till den kristna tron finns i GT. Jesus kommer att förbli en obegriplig person om vi inte förstår honom utifrån GT. Men också mycket av det rikaste i vår västerländska kultur har sina rötter här: Människovärde, människosyn, rättstänkande, intresse för skapelsen, de tio buden… Därför har vi all anledning att hålla de gammaltestamentliga skrifterna högt och, utan att förneka de utmaningar som vi där ställs inför, ösa ur den rikedom som de innehåller.