Gud och gudsbilderna — Gud i det postmodernas fängelse

Vilken Gud tror du på? Frågan är i högsta grad berättigad i vår tid. Aldrig förr har det andliga sökandet tagit sig så många olika uttryck som i dag – i alla fall inte i vår del av världen. I 2000-talets Sverige bor muslimen granne med den kristne och ateisten med New Agearen.

Men detta är inte allt. För även bland dem som tillhör samma religion kan åsikterna gå isär i fråga om hur Gud ska beskrivas. Att tala om Gud som något objektivt och definierbart har i allt högre grad kommit att uppfattas som något stötande. Hellre än detta väljer man därför att tala om olika ”gudsbilder”. Med utgångspunkt i den postmoderna ideologin – den som säger att vi bara kan uttala oss om våra egna upplevelser, aldrig om Verkligheten med stort V – förflyttar man Gud från den yttre till den inre sfären. ”Min Gud” säger man. Och: ”din Gud”.

Ur ett perspektiv är det här en ganska naturlig utveckling. På samma sätt som våra personligheter skiljer sig åt är ju våra referensramar olika. Vi nalkas vår omgivning utifrån olika perspektiv – så också när vi nalkas det gudomliga.

Men just här kommer också ett problem in i bilden, ett problem som gör det svårt för den postmoderna människan att komma nära sin Skapare. När Bibeln talar om Gud syftar den nämligen alltid på någon som existerar oberoende av oss själva. Bibelns författare ser inte Gud bara som summan av våra egna bilder av honom – snarare talar de om Gud som ett väsen som bryter in i våra liv på sina egna villkor. Gud är suverän både i sitt sätt att vara och agera.

Gud är aldrig neutral, och här ser vi därför den kanske största begränsningen i de postmoderna beskrivningarna av Gud: de subjektiva gudsbilderna kan aldrig utmana oss på ett djupare plan än vi själva tar initiativ till.

Till detta kan läggas att Gud – just för att han är mer än våra egna bilder av honom – alltid i någon mening måste utmana oss. Gud är aldrig neutral, och här ser vi därför den kanske största begränsningen i de postmoderna beskrivningarna av Gud: de subjektiva gudsbilderna kan aldrig utmana oss på ett djupare plan än vi själva tar initiativ till. Konsekvensen av detta blir att vi medvetet eller omedvetet klipper vingarna på den Gud vi säger oss tro på. Gud blir hanterbar, en Gud-i-fickan som varken tillåts prägla eller utmana våra liv på djupet. Det otämjda lejonet blir en spinnande innekatt.
För att Gud och hans närvaro ska få drabba oss fullt ut måste vi därför avsäga oss drömmen om vår egen självtillräcklighet. Vi måste ge Gud möjlighet att komma till oss sådan han faktiskt är – inte sådan vi själva vill ha honom. I just detta döljer sig nämligen själva kärnan i budskapet om den Helige. Gud låter sig inte definieras av någon annan. Inte heller är han beroende av någon annan. Vi människor, däremot, är på ett djupgående sätt beroende av honom.

Gud – ett mysterium?

Det finns två sätt att tala om Gud som tycks ha blivit allt vanligare de senaste decennierna, men som båda har det gemensamt att de gör det näst intill omöjligt att få kontakt med den bibliske Guden.

Det första av dessa är att vi beskriver vår Skapare som ett så stort mysterium att vi i praktiken inte kan få någon verklig kunskap om honom (eller henne).

Och vid första anblicken låter kanske inte detta så konstigt eller kontroversiellt. Vem av oss skulle våga hävda att vi sitter inne med objektiv kunskap om den osynlige Guden? Men samtidigt som vår ödmjukhet kräver viss försiktighet när vi talar om detta, missar vi faktiskt själva kärnan i det kristna budskapet om vi låter våra begränsningar sätta gränsen också för vår kunskap om Gud. Ett av fundamenten i den kristna tron är nämligen att Gud själv har uppenbarat sig för oss människor. Denna uppenbarelse når oss genom tre olika källor, som alla ligger utanför oss själva.

Den första av dessa är skapelsen. Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom: ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat” (Rom 1:20). Det är denna uppenbarelsekälla som ibland brukar kallas för den ”allmänna uppenbarelsen”, eftersom den är lika tillgänglig för oss alla – oavsett vilken kultur, religion eller nationalitet vi tillhör.

Den andra källan för kunskap om Gud och hans vilja är Guds skrivna Ord. Både i Gamla och Nya testamentet kan vi läsa om vem Gud är och vad som händer när vi öppnar oss för hans närvaro. Precis som vi själva är de allra flesta människor som möter oss mellan Bibelns pärmar uppvuxna i miljöer där både gudarna och gudsbilderna är många. Precis som vi var de frestade att tjäna sina egna bilder av Herren snarare än Gud Sådan Han Är. Men mitt i allt detta fick de möta en Gud som inte bara var upphöjd och oåtkomlig, utan också nära och förtrolig. Genom de bibliska personernas erfarenheter av Gud kan vi därför än i dag få hjälp att komma den Gud inpå livet som i Bibeln beskrivs som den Helige.

Den tredje källan till objektiv kunskap om Gud är enligt kristen förståelse hans egen son, Jesus Kristus. Genom att komma till jorden i en människas skepnad har Gud på ett konkret sätt visat oss alla vem han faktiskt är. Lärjungen Johannes skriver i sitt evangelium: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh 1:18). I sitt första brev skriver han sedan:

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. (1 Joh 1:1-3)

Den människa som hävdar att han eller hon vet allt om sin Skapare är naturligtvis högmodig intill dumhetens gräns. Men detsamma kan faktiskt sägas om den motsatta hållningen: att säga att vi ingenting kan veta om Herren. För alla som vill veta har Gud nämligen uppenbarat både vem han är och vad som är hans vilja för oss. I ödmjukhet inför Herren får vi därför säga som Mose: ”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid” (5 Mos 29:29).

Selektiva gudsbilder

Ytterligare en potentiell dikeskörning i vårt sätt att nalkas den Helige uppstår när vi försöker ställa krav på hur den Gud vi tillber ska vara. Alltså: när vi degraderar Gud från att vara självständig och suverän till att vara underställd våra egna förväntningar på honom.

Man behöver inte lyssna till särskilt många predikningar i Sverige i dag för att notera att en stor del av de bibliska gudsattributen tycks ha raderats från det allmänna medvetandet.

Man behöver inte lyssna till särskilt många predikningar i Sverige i dag för att notera att en stor del av de bibliska gudsattributen tycks ha raderats från det allmänna medvetandet. Särskilt tydligt blir detta när man kommer till sådana karaktärsdrag som Guds stränghet och vrede över synden. När Herren säger till Mose att han är ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning … men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärningar drabba barnen och barnbarnen” (2 Mos 34:6-7) tycks vi ofta bara ta notis om den första delen av Guds självuppenbarelse.

Ett annat sätt att beskriva denna trend är att de gudsbilder som är på modet i 2000-talets Sverige bara tar fasta på de sidor hos Herren som bekräftar oss själva. I en narcissistisk tid, där en stor del av vår befolkning går och kämpar med sin egen inre trasighet, vill vi helt enkelt inte lyssna till de beskrivningar av Herren som inte tycks bekräfta det egna jaget.

Resultatet av detta har jag redan varit inne på: Gud får inte någon möjlighet att utmana oss på djupet. Vårt mänskliga jag får aldrig möta ett självständigt ”Du” utanför oss själva, och vi får aldrig någon hjälp att bli befriade från vår egen självcentrering. Gud reduceras till en projektion av våra egna behov; han blir en springpojke eller terapeut som i första hand har till uppgift att bekräfta oss och stryka oss medhårs.