Hur i helvete(t) kan Gud vara god? — Om Guds godhet och läran om evigt straff

 

Teologens uppgift är inte lätt. Det är nästan omöjligt att svara på en fråga isolerad från allt annat. Svaret på varje enskilda fråga beror naturligtvis på en mängd andra försanthållanden och trossatser. Man kan jämföra teologens uppgift med att lägga en pussel. Det är inte bara så att bilden man kommer fram till som svar på en specifik fråga måste vara internt konsekvent; den måste också passa ihop med hela den övriga bilden.

Frågan om Guds godhet i relation till läran om evigt straff kan inte studeras isolerat. Svaret man kommer fram till beror naturligtvis på hur man ser på andra viktiga frågor så som Guds suveränitet, människans fria vilja, Guds förkunskap, gudomlig utkorelse, teodiképroblemet och t.o.m. Evtyfron-frågan: Är det goda gott för att Gud vill det, eller vill Gud det goda för att det är gott?

Den ateistiske filosofen Bertrand Russell skrev: “Enligt min uppfattning finns det en mycket allvarlig brist i Kristi moraliska karaktär, och det är att han trodde på helvetet. Jag själv anser inte att någon människa som är verkligt djupt human kan tro på eviga straff.”1

Här i Sverige kritiserade Ingemar Hedenius präster i Svenska kyrkan som inte tror på helvetet, därför att helvetesläran är en uppenbar del av Jesus undervisning. Men sedan kritiserade Hedenius också Jesus och kristna som tror på helvetet just därför att idén väcker en sådan avsky i de flesta normalfuntade människor.

Problemföreställningen

Problemföreställningen kan se ut så här:

  • En fullständigt kärleksfull/god Gud skulle inte döma någon till helvetet.
  • En fullständigt allsmäktig Gud skulle kunna ordna världen på ett sådant sätt att ingen människa blir dömd till helvetet.
  • Bibeln lär att vissa människor kommer att dömas till helvetet.
  • Gud är alltså antingen begränsad i sin makt, begränsad i sin kärlek eller godhet, eller så kommer ingen människa dömas till helvetet.

Det finns ett antal alternativ på hur man eventuellt skulle kunna lösa detta problem. I denna artikel vill jag belysa några svar som har presenterats på frågan om man som kristen kan förena tron på evigt straff med tron på en kärleksfull Gud. Det första svaret kommer från några religionsfilosofer som förkastar idén om evigt straff och håller ut hoppet om alla människors slutgiltiga frälsning: universalism. För det andra, kommer vi att titta på en förklaring där Guds godhet omdefinieras. Sedan kommer vi att examinera ett perspektiv där Guds makt blir begränsad. Till sist, kommer jag att presentera det som jag anser vara det bästa svaret på problemet.

Det första svaret: Ingen kommer att dömas till helvetet – Universalism

Utifrån slutsatsen på problemföreställning – att Gud antingen är begränsad i makt, begränsad i sin kärlek eller godhet, eller så kommer ingen människa dömas till helvetet – ser vi att universalister väljer det sista alternativet. Just på grund av Guds godhet och Guds allmakt väljer Gud att frälsa alla människor.

Det är inte förvånande att universalism tilltalar ett växande antal kristna. Guds godhet finns kvar; Guds suveränitet finns kvar. Många universalister sedan Origenes tid har argumenterat att så länge en människosjäl lider i helvetet fortsätter ondskan att finnas och Guds seger över ondskan inte är slutgiltig. Det är optimistisk, och det finns en del bibelverser som verkar tyda på en slutgiltig frälsning för alla.

Jag kommer inte ta tid nu att granska bibelverserna som verkar stödja universalism (det är ett så stort ämne att det får bli en annan artikel längre fram). Jag ska bara säga att förutom exegetiska invändningar mot bibelverserna som anges som stöd för universalism, kan man nämna:

    • Man får ifrågasätta hur fri människan egentligen är. Om friheten att välja bort Gud inte finns är man egentligen inte fri.

Våra val i livet spelar väl ingen roll om alla möter samma lyckliga slut. Varför anstränga sig att leva ett gott liv när jag kan leva som en egotistisk skitstövel och ändå komma till himlen?

  • Våra val i livet spelar väl ingen roll om alla möter samma lyckliga slut. Varför anstränga sig att leva ett gott liv när jag kan leva som en egotistisk skitstövel och ändå komma till himlen?
  • Det är ett sätt att omyndigförklara individen. Hon visste inte riktigt vad hon höll på med och förstår inte konsekvenserna av sina handlingar; därför griper Gud in och gör det omöjligt för henne att göra sig illa.
  • Om man inte tror på helvetet får man också skäl att tvivla på Guds kärlek. Vi tror inte på Guds kärlek på grund av logiskt resonemang eller genom att observera naturen. Inget experiment kan verifiera Guds kärlek och vårt eget samvete säger att vi är skyldiga. Vi tror att Gud är kärlek därför att Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus och Bibeln säger att Gud är kärlek. Samma källa för vår tro på Guds kärlek är också källan för vår tro på helvetet. Vi gör oss själva till subjektiva domare över vilka delar av Bibeln som gäller idag och vilka som inte gör det. Om vi förkastar tron på helvetet får vi också vara villiga att förkasta tron på Guds kärlek.

Det andra svaret – Guds godhet omdefinieras

Ingen kristen vill förneka Guds godhet, men en del teologer försöker få Guds godhet och läran om helvetet att gå ihop genom att omdefiniera Guds godhet.

Platon ställde frågan redan på 400-talet f.Kr. i en dialog som heter Evtyfron: Är det goda gott för att Gud vill det, eller vill Gud det goda för att det är gott? Det finns en lång tradition inom kristen teologi där man tar det första alternativet. Det heter Divine Command Theory eller metaetisk volontarism. Bland annat kan man nämna Augustinus och Martin Luther som representanter för detta perspektiv. Men det är inte mitt perspektiv.

Om Gud dömer en del människor till evigt straff, kan det kallas för något gott? Står Gud ovanför någon extern norm för godhet så att även hemska handlingar som Gud vill måste kallas för gott? Men om Gud står ovanför moralen kan man inte påstå att det Gud gör är rättvist, orättvist, gott eller ont. Begreppen blir meningslösa när man försöker beskriva Guds handlingar.

Vad innebär det när man säger att Gud är god?

  • Att Guds handlingar inte strider mot lagar, regler, principer för rätt beteende? Gud blir då moraliskt ansvarig på samma sätt som människan. Gud blir då bara moraliskt neutral och inte god.
  • Att Gud står ovanför de moraliska principerna som gäller för människor? Kan då Guds handlingar verkligen kallas goda eller onda? Man skulle ändå kunna kalla Gud för god, men blir meningslös om Gud inte är god på ett sätt som människor förstår godhet.
  • Att vi måste kalla handlingar som strider mot våra normala moraliska intuitioner för gott bara för att Gud vill det? Augustinus menade t.ex. att ondskans fortsatta existens är ond, men Guds rättvisa dom på ondskan är god och ska prisas.

Allmänt sett är alla försök att lösa problemet genom att omdefiniera Guds godhet otillfredsställande.

Vi har ett intuitivt sinne för godhet som gör det omöjligt för oss att låtsas att Abrahams tilltänkta uppoffrande av sin son Isak var gott bara för att Gud befallde det, eller att säga att miljontals människor som lider i oändlig tid skulle vara gott bara för att Gud vill det. Dessutom har vi ett tydligt bibelord som säger att Gud “vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.”2 och Herren ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.”3

Det tredje svaret – Guds makt är begränsad

Det är en simplistisk föreställning att Guds allmakt betyder att Gud kan göra vad som helst. Det finns mycket som Gud inte kan göra, t.ex. Gud kan inte göra det som är logiskt omöjligt. Gud kan inte handla på ett sätt som strider mot sin natur och sitt väsen.

Det är logiskt möjligt att det skulle finnas en värld där fria människor bara väljer att göra det rätta. Frågan blir då om det står i Guds makt att skapa denna värld där fria människor bara väljer det rätta. Ateologer som J.L. Mackie menar att Gud inte är allsmäktig därför att Gud inte har skapat just en sådan värld. Andra filosofer som Alvin Plantinga menar att även om en värld där fria människor bara väljer det rätta är en logisk möjlighet, det följer inte nödvändigt att en allsmäktig Gud kan skapa alla logiskt möjliga världar eftersom dessa fria människor har en del i vilken värld som blir till.

  • Alternativ A: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där alla fria människor alltid väljer det rätta.
  • Alternativ B: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där alla fria människor alltid väljer att synda.
  • Alternativ C: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där fria människor ibland väljer det rätta och ibland väljer att synda.

Om människor genom sina fria val alltid väljer det rätta (alternativ A), blir det logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ B och C.
Om människor genom sina fria val alltid väljer att synda (alternativ B), blir det logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ A och C.
I den aktuella världen väljer fria människor både synd och det rätta vid olika tillfällen och i relation till olika synder/dygder. Det blir alltså logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ A och B.

Alternativ A blir möjligt endast om man accepterar en kompatibilist definition på mänsklig frihet.4 Det vill säga, en människa är ”fri” att välja vilket alternativ som helst trots att hon står under så mycket extern press, inflytande och tryck att hon praktiskt tagit inte har något val.

Guds allmakt innebär alltså inte att Gud kan förverkliga vilken logisk möjlighet som helst. Tillsammans med en libertinsk/inkompatibilist syn på mänsklig frihet blir det en logisk omöjlighet för Gud att skapa en värld där fria människor bara väljer det rätta hela tiden och i relation till alla dygder/laster.

Det bästa svaret

Guds godhet består åtminstone av följande egenskaper:

  1. Guds handlingar stämmer överens med Guds natur, som är nödvändigt god.
  2. Nåden och kärleken är också en nödvändig del i Guds godhet. Nåden och kärleken måste vara den dominerande motiveringen för Guds agerande med människor. Det är på grund av sin nåd och kärlek att Gud hittar ett annat sätt att uppfylla rättvisans krav – Jesu död på korset i stället för var och en som sonar för sin egen skuld.
  3. Rättvisan är också en nödvändig del i Guds godhet, även om det aldrig står i Bibeln att ”Gud är rättvis” på samma sätt som det står: ”Gud är kärlek.” Rättvisan kan dock inte vara den dominerande attributen, för då skulle Gud inte ha skäl att frälsa någon över huvud taget, eller vänta med att döma någon.

Helvetet har mer att göra med kärlek än med rättvisa. I kärlek skapade Gud människor som var fria att välja bort Gud och allt vad Gud innebär: kärlek, glädje, livet. För en människa som medvetet tagit avstånd från källan till allt liv, glädje och kärlek, utgör just dessa egenskaper en plågsam påminnelse om allt man givit upp. Som filosofen Peter Kreeft skriver: ”Helvetets lågor består av Guds kärlek.”5 Det är alltså Guds kärlek som är den outhärdligaste pinan för de som befinner sig i helvetet. De fördömda hatar denna kärlek, och den plågar dem, men den är ofrånkomlig eftersom Guds självaste natur är kärlek.

Filosofer och politiska filosofer brukar skilja mellan positiv lag och naturlig lag. Positiv lag består av regler som människor stiftar, lagstiftningen. Lagarna ser ut på ett visst sätt, men kan lika väl se ut på ett annat sätt. Det finns straff för förbrytelser, men det finns ingen direkt koppling mellan brottet och straffet. Jag kör för fort – jag kan få betala böter.

En del filosofer menar att det också finns en naturlig lag, där dygden är sin egen belöning och straffet är de naturliga konsekvenserna av ens dåliga beslut.

Vi ska se på helvetet som en konsekvens för mänsklig handling utifrån ett naturlig lags perspektiv. Människor som väljer bort Gud som ger liv och kärlek och glädje får ta konsekvenserna av sitt beslut: lidande, ilska och död.

Rättvisan utgör inget hinder för Gud att kunna förlåta, men rättvisan kräver att Gud inte låtsas att en människas slutgiltiga vägran att följa Gud är tro.
Om man blir ”skickad” till helvetet, blir de som hamnar där ofrivilligt dömda. Men detta strider mot den grundläggande förklaringen till varför helvetet existerar: människans fria val och Guds respekt för människans fria val.

Om man fattar ett fritt val för helvetet, blir problemet inte först och främst hur man får läran om helvetet att gå ihop med Guds godhet, utan snarare hur man får läran om helvetet att gå ihop med sunt förnuft.

Om man fattar ett fritt val för helvetet, blir problemet inte först och främst hur man får läran om helvetet att gå ihop med Guds godhet, utan snarare hur man får läran om helvetet att gå ihop med sunt förnuft. Vem skulle då föredra helvetet framför himlen om inte man var sinnnesjuk? Svaret är att det tyvärr kan vara vem-som-helst. Det är precis det vi gör varje gång vi väljer synd. Varje synd återspeglar detta val.

Jag avslutar med några ord från CS Lewis, som svarade på frågan om hur en god Gud skulle kunna tillåta helvetet.

”På lång sikt är svaret till alla som protesterar mot läran om helvetet i sig självt en fråga: ’Vad begär ni att Gud skall göra?’ Utplåna deras tidigare synder och till varje pris låta dem börja på nytt, utjämna varje svårighet och erbjuda alla slag av övernaturlig hjälp? Men det har han gjort, på Golgata. Förlåta dem? De vill inte ha förlåtelse. Lämna dem i fred? Tyvärr fruktar jag att det är just vad han gör.”6

Hur många människor kommer till slut till himlen eller helvetet? Vi vet inte. Vi hoppas naturligtvis att vi kommer att bli positivt överraskad när vi kommer till himlen och ser att Guds nåd är mycket större än vi kan föreställa oss, men samtidigt måste vi ta på allvar Jesu varning när hans lärjungar frågade om bara ett fåtal skulle komma till himlen. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.”7

 

 

©  Credo 2007


Fotnoter:

  1. Bertrand Russell, Varför jag inte är kristen, s 28. ↩
  2. 1 Timoteusbrevet 2:3-4 ↩
  3. 2 Petrusbrevet 3:9↩
  4. för en mer detaljerad utläggning, se http://en.wikipedia.org/wiki/Compatibilism
  5. Peter Kreeft, Handbook of Christian Apologetics, s 292 ↩
  6. C.S. Lewis, Lidandets problem, (Örebro: Libris. 1955, 1979) s 147. eller sidan 398 i C.S. Lewis, Klassiker (Örebro: Libris, 2003). ↩
  7. Lukasevangeliet 13:24 ↩