I mötet med Ingemar Hedenius

Denna artikel är även publicerad i tidningen Till Liv, februari 2009.

Ingemar Hedenius liv spänner över 74 år, från 1908 till 1982. Han växte upp i en läkarfamilj i Stockholm som barn till två religiösa föräldrar. Som tonåring vände han sig mot föräldrarnas ljumma förhållningssätt till tron. Samma radikalitet präglar senare hans uppgörelse med kristen tro, när han som ateist vänder sig mot vad han uppfattade som intellektuell omoral och ljumhet bland teologer och ’vanliga kristna’. Som 28-åring disputerade Hedenius i filosofi vid Lunds universitet, elva år senare blev han professor i praktisk filosofi i Uppsala. 1949 inleddes hans mest berömda period med boken Tro och vetande, som också gett namn åt en av vår tids stora kulturdebatter.

Tro och vetande-debatten

”Tro och vetande” slog ner som en bomb i svenskt kulturliv. Hedenius kristendomskritik var visserligen varken ny eller revolutionerande men utgjorde sprängstoff i sin samtid. Det berodde på Hedenius skickliga retorik, hans populärt hållna och direkta angrepp på tidens mest kända teologer och biskopar och på den rådande tidsandan. Här kan endast mycket kort bokens kärnidéer och en kritik av dessa återges.

Hedenius hävdar att en troende kristen omöjligt kan leva upp till det han kallar ”intellektuell moral” – dvs. intellektuell hederlighet – eftersom man kan ” endast tro på det man har förnuftiga skäl att anse sant”. Förnuftiga skäl är logik och erfarenhet, och vetenskapen utgör summan av det förnuftiga. I kristen tro låter sig Gud inte bevisas i modern, vetenskaplig mening, och därmed blir tron ovetenskaplig och oförnuftig. Kritiken innehöll också en udd mot företrädare för den svenska liberalteologin (bl.a. lundateologerna Nygren, Aulén, Bring) som Hedenius kallade ”den patetiska trons offer” – de grundade sin tro på känslor som direkt stred mot vad de med förnuftet ansåg vara sant. Hedenius citerade gärna Paulus: ”Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, och då är även eder tro fåfäng.” Hedenius menade att vetenskapen utesluter möjligheten att Kristus har uppstått, vilket teologerna i princip höll med om. Att de ändå ville bejaka uppståndelsen var vad Hedenius kallade “patetisk tro”. Hedenius menade att kristna, om de väl godtog hans intellektuella moral/hederlighet, skulle tvingas avsäga sig tron. Han anförde också konkreta argument mot tron på Guds existens, miraklens möjlighet och personlig odödlighet.

Hedenius och kristen tro idag

Som förespråkare för klassisk kristen tro kan man här uppleva Hedenius som en frisk fläkt. Hans djärvhet, hans övertygelse om att tron inte får överge det sunda förnuftet och kravet att kristen tro måste göra sanningsanspråk, ställde den svenska teologin mot väggen. Idéhistorikern Svante Nordin (f. 1946) menar att svensk kyrka och teologi lidit av ett ”Hedeniuskomplex” sedan 1950-talet. Istället för att ta itu med Hedenius utmaningar tog man tillflykten till genusvetenskap, strukturalism och andra nya idéströmningar. Men redan i samtiden fanns ett annat förhållningssätt än liberalteologins: att utifrån hans egna förutsättningar visa att kristen tro faktiskt kan vara intellektuellt hederlig. En samtida tänkare med denna infallsvinkel var Lechard Johannesson, en av de som på senare tid framställt en grundig kritik av Hedenius är Sebastian Rehnman.

Trots en del uppenbara brister i hans resonemang var Hedenius kamp framgångsrik. Redan titeln på Johan Lundborgs verk När ateismen erövrade Sverige (2002) visar hans påverkan, och ’ny-ateistisk’ litteratur innehåller ofta kristendomskritik i Hedenius anda. Det ställer svensk kristenhet – liksom den enskilda individen – inför två utmaningar: dels att söka en tro med bättre grund än bara känslan, och dels att gentemot resten av samhället presentera en relevant, hållbar och intellektuellt redlig kristen tro. Behovet av en sådan apologetisk röst tycks om möjligt vara ännu större i dag än i Hedenius dagar.