Kan vi lita på Bibeln?

Ända sedan Upplysningens dagar har Bibeln ständigt utsatts gör kritik. Forskarna har ställt sig tvivlande till Bibelns historiska trovärdighet. Men vad är det egentligen som ligger till grund för vetenskapens kritik? Och kan vi verkligen, med hedern i behåll, hävda att Bibeln är trovärdig?

“Forskarna tvivlar på Bibelns historier” – så löd huvudrubriken en dag i en av storstadens morgontidningar. Så mycket till nyhet var nu inte detta. Under ett par hundra år har Bibeln varit utsatt för kontinuerlig kritik. Från olika håll har det höjts skeptiska röster som hävdat att Bibeln innehåller historiska felaktigheter, motsägelser och att många berättelser måste förstås som myter eller sagor utan förklaring i någon verklig händelse. Kritiken har hörts både utom och inom den kristna kyrkan och lett till en radikalt förändrad syn på de bibliska texterna.

Varför kritik mot Bibeln?

Denna kritik mot Bibeln växte fram först i samband med Upplysningen på 1700-talet. Tidigare, under mer än 1000 år av västerlandets historia, hade Bibeln varit en självklar auktoritet. Innehållet systematiserades och formulerades i läror, men kritiserades inte. Diskussionens vågor gick ofta höga, men den handlade om vad som är den riktiga tolkningen av Bibeln, inte om dess sanning.

Varför började Bibeln kritiseras vid Upplysningen? Anledningen var inte främst nya fakta, utan en ny filosofi. Den tidigare kristna världsbilden fick gradvis lämna rum för uppfattningen att endast det inomvärldsliga är verkligt. Utifrån ett sådant perspektiv finns det mycket att kritisera i Bibeln!

I. Inte nya fakta – men en ny filosofi

Inom teologin formulerades en ny forskningsmetod utifrån den nya filosofin. Den kallades historisk-kritisk metod och är idag fortfarande helt dominerande inom universitetsteologin. Metoden har fått sin mest pregnanta formulering av den tyske teologen Ernst Troeltsch (1865-1923). Han talat om tre grundläggande principer.

Den första är kritikens princip. Inget får undslippa kritik. Alla texter och traditioner måste få undersökas och ifrågasättas, också de bibliska texterna. Den principen är inte kontroversiell, utan uttrycker en vetenskaplig grundhållning av öppenhet och sökande efter sanning.

Den andra principen är analogins princip. En analogi är en jämförelsepunkt och Troeltsch menar att nuet ska vara brytpunkt. För att vi ska kunna tro att en händelse har inträffat tidigare, måste det finnas en analogi till det skeendet i nuet. Helt konkret: om vi ska kunna tro att Jesus uppstod från det döda, måste det finnas någon iakttagbar analogi idag. Kan vi se någon död som uppstår? Om inte, kan en sådan händelse inte heller inträffat tidigare.

Analogins princip är uppenbart problematisk. Den uttrycker en naturalistisk världsbild, som redan från början har uteslutit möjligheten av att Gud kan handla vid sidan av de vanliga orsakskedjorna och göra vad vi kallar under. Inte undra på att Bibeln blir full av problem om den läses från ett sådant perspektiv! Analogins princip är också på ett annat plan en återvändsgränd. Strikt tillämpad innebär den att en händelse aldrig kan inträffa första gången, för då finns det ju ingen analogi till det som sker. Men om händelser aldrig kan inträffa första gången, så har det aldrig hänt någonting. I ett enda elegant drag har vi med hjälp av analogins princip omintetgjort hela historien!

Den tredje principen är korrelationens princip. Den innebär att alla händelser hänger samman – är korrelerade – i en obruten, inomvärldslig kedja av orsak och verkan. Korrelationens princip är ett förtydligande av det perspektiv som redan finns i analogins princip, nämligen ett stängt universum.

Naturalistisk filosofi som metod

Troeltsch är inte något extremt exempel. Teologihistorien efter upplysningen är fylld av forskare som har närmar sig Bibeln utifrån ett sådant perspektiv. DF Strauss skriver i inledningen till sin berömda bok The Life of Jesus (1835) följande: “Vi kan sammanfattningsvis förkasta alla under, profetior, berättelser om änglar och demoner och annat sådant som helt enkelt omöjligt och oförenligt med de kända och universella lagar som styr händelsernas gång.”1 Klarare går det inte att säga: universum är ett slutet system och naturlagarna är absoluta. Ett annat exempel är Rudolf Bultmann, en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. I Kerygma and Myth (1961) skriver han om Jesu uppståndelse och säger: “Ett historiskt faktum som inbegriper uppsyåndelse från de döda är helt otänkbart.”2 Varför är det otänkbart att döda uppstår? Därför att Bultmann utgår från att en personlig Gud inte finns.

Historisk-kritisk metod är inget annat än naturalistisk filosofi formulerad som vetenskaplig metod. Genom sin utgångspunkt har man på förhand uteslutit under, profetia och allt övernaturligt. Huvuddelen av kritiken mot Bibeln har sin grund i ett sådant filosofiskt – inte vetenskapligt perspektiv.

I Bibeln är perspektivet annorlunda. De händelser som där beskrivs har sin självklara förutsättning i tron på en livande Gud. Han har skapat universum och upprätthåller själv den ordning vi kan iaktta och beskriva i termer av naturlagar. Men universum är samtidigt öppet för Gud! Han är suverän över skapelsen och kan välja att handla i världen och bryta de vanliga orsakskedjorna. Därför är under och profetior möjliga. De bibliska texterna utgör människors vittnesbörd om att det som är tänkbart, eftersom Gud finns, också har hänt. Skaparen har trätt i direkt förbindelse med människor genom underbara handlingar.

Ingen neutralitet

Vetenskapen har efter Upplysningen haft en aura av objektivitet. Forskare har betraktats som värderingsfria sanningssökare som med obeveklig precision avtäcker verkligheten. Inom teologin har historisk-kritisk metod haft stort sett ensamrätt och getts sken av neutralitet. På så sätt har kritiken av Bibeln framstått som säkerställda sanningar. Men det finns ingen neutralitet. Alla forskarearbetar utifrån ett visst perspektiv. Valet an perspektiv är i sig inte vetenskapligt, utan föregår forskningen. Därför är det inte mer “vetenskapligt” att förneka Gud än att bejaka honom! Det är bara olika förutsättningar. Men valet av förutsättning påverkar sedan det vetenskapliga arbetet, t ex med en bibeltext.

Problemet med mycket av den moderna universitetsteologin är att den har för lågt i taket! Den accepterar bara en uppsättning förutsättningar, i princip en metodisk ateism, och utestänger alternativa perspektiv. Och så lever kritiken av Bibeln vidare i ett ganska stormfritt rum.

II. Inte nya fakta – men avsaknad av fakta

Det kom en ny filosofi vid Upplysningen, men ny historiekunskap lät i många fall vänta på sig. Arkeologin och vetenskaperna om Främre Orienten i gammal tid (assyriologi, egyptologi m fl) växte inte fram förrän under slutet av 1800-talet och fick rejäl fart först efter andra världskriget. Mycket av kritiken mot Bibeln har varit grundad på våra kunskapsluckor, inte på fakta.

Vem var Belsassar?

Daniels bok kapitel fem utgör ett av många tydliga exempel. Det är den dramatiska skildringen av det babyloniska rikets sista natt. Kung Belsassar håller en stor bankett och de babyloniska gudarna äras. Då visar sig ett finger som på en människohand och skriver på den vitkalkade väggen. Guds dom faller över Babylon över Babylon, som går under tillsammans med ung Belsassar.

Under lång tid ställde sig bibelforskare tveksamma till uppgifterna om Belsassar, Han var okänd från de babyloniska kungakrönikor man hade tillgång till. Inga andra källor nämnde honom. Dessutom visste man att den siste kungen i Babylon inte hette Belsassar utan Nabonidus. Berättelsen i Daniel 5 ansågs därför vara utan historisk täckning.

Under 1860-talet gjordes nya fynd, i vilka Belsassars namn för första gången dök upp utanför Daniels bok. Idag vet vi ganska mycket om det babyloniska rikets sista tid. Kung i Babel var Nabonidus. I Babel var dyrkan av guden Marduk utbredd och det fanns en stark grupp av Mardukpräster. Men Nabonidus var mer förtjust i månguden Din. Därför flyttade han från Babel till en stad på den arabiska halvön vid namn Teman. Där byggde han ett tempel åt Sin, månguden. Men han ville förstås inte släppa kontrollen över Babel. Så han installerade sin son Belsassar till kung över Babel och samregent med sig själv. Det innebär att det babyloniska riket hade en form av dubbelkommando under den sista tiden. Nabonidus var kung, bosatt i Tema, medan Belsassar som samregent med sin far höll ställningarna i huvudstaden.

Den tredje herren i riket

I Daniels bok finns en intressant detalj som röjer just detta förhållande. När handen har skrivit på väggen kallar Belsassar in alla de visa männen i Babel och begär av dem att de ska tyda skriften. Belöningen, förutom rikedom i mängd, består i att upphöjas till den tredje herren i riket. Samma löfte får Daniel, som tillkallas när de andra har misslyckats att ge en uttydning.3 Vi kan förstå att Belsassar är angelägen om att få reda på vad skrifterna betyder. Han vet nu att han är konfronterad med en levande Gud. Men varför då inte upphöja den som kan avslöja texten till den andre herren i riket? Av den enkla anledningen att nummer tre är det högsta någon kan upphöjas till i Babel. Nabonidus borta i Tema är ett, Belsassar i Babel är nummer två och det högsta som återstår är att bli den tredje herren i riket. Idag är det få som betvivlar Belsassars existens eller position i Babel.
Den tidigare skeptiska inställningen till bibelns uppgifter om Belsassar är ett exempel på hur kritik kan grundas på kunskapsluckor, inte på fakta. Problemet låg hos forskarna, som saknade fakta material och kunskap, inte i Daniels bok, som tvärtom visat sig innehålla väldigt precisa uppgifter.

Var ligger problemen?

Varje bibelläsare vet att det finns svåra texter i Bibeln, sådant som från vår horisont är svårt att förstå eller få att gå ihop. Men det är viktigt att fundera över på vilken sida problemen ligger. En möjlighet är att problemen finns i Bibeln, vilket är vad kritikerna hävdar, genom att texterna sägs innehålla felaktigheter och motsägelser. En annan möjlighet är att problemen finns hos oss som läsare. Det kan vara våra förutsättningar och vår bristande kunskap som skapar problemen, inte texternas påstående. Problemen kan, hur förödmjukande det än är att inse, finnas hos oss. Exemplen ovan illustrerar den möjligheten.

Överlevt sina kritiker

Teologer och kyrka har ofta sålt sig alldeles för billigt. Utan annan anledning än ett sekulariserat opinionstryck har man accepterat förutsättningar som står i stark kontrast till den kristna trons egen grundförutsättning: tron på en levande Gud! Och man har hukat sig och accepterat en mängd kritiska teorier som inte byggt på fakta utan spunnits kring våra kunskapsluckor.

Men det finns alternativa förhållningssätt. För det första att hävda att den kristna världsbilden, med ett öppet universum, som en legitim utgångspunkt. För det andra att inta en avvaktande hållning där vi saknar kunskap. Innan alla fakta, eller tillräckligt men fakta, är på bordet finns det ingen anledning att definitivt avfärda uppgifter i historiska källor. Eftersom de bibliska texterna på många områden har bekräftats som tillförlitliga, finns det anledning att tills vidare ta också de uppgifter på allvar som ännu saknar bekräftelse.

Bibeln har mött mycket kritik sedan Upplysningen och kritiken kommer säkert att fortsätta. Men en sak går att konstatera: hittills har Bibeln överlevt alla sina kritiker.

 

©  Credo 1996

Fotnoter:

  1. “We may summarily reject all miracles, prophesies, narratives of angels and demons, and the like, as simply impossible and irreconcilable with the known and universal laws which govern the course of events.” ↩
  2. “A histrical fact that involves a resurrection from the dead is utterly inconceivable.” ↩
  3. Dan 5:7, 5:16 ↩