Tolerans och noll-tolerans i den verkliga världen — myten om den relativa moralen
Jag vill konstatera en sak en gång för alla. Det finns objektiva moraliska värderingar och människor som påstår att moralen är relativ har helt enkelt tappat greppet om verkligheten.
Självständiga amerikaner tror på absolut moral
Inget illustrerar detta bättre än terroristangreppen i New York och Washington. En stor skara journalister, analytiker, politiker och vanliga människor runt om i världen kom fram till samma slutsats: detta var ett moraliskt förkastligt dåd och de skyldiga måste straffas.
Självmördande muslimer tror på absolut moral
”Men”, invänder någon, ”nyheterna visade palestinier på Västbanken som jublade när de fick höra nyheterna från USA. Detta bevisar väl att moralen inte är absolut?”
Palestiniernas jubel bevisar faktiskt motsatsen. Det finns ingen seriös västerlänning som skulle säga något i stil med: ”Ja, det är klart att terroristdåden i USA var moraliskt fel för amerikaner, anhöriga till de oskyldiga offren och europeiska förståsigpåare, men moraliskt rätt för muslimska fundamentalister och förtryckta, missförstådda palestinska ungdomar.”
Människor i den muslimska världen som har uttryckt sitt stöd för ”vedergällningen mot USA” förespråkar inte heller någon form av moralisk relativism. De tror nämligen på en absolut, objektiv moral – som de anser att USA har brutit mot i sitt stöd för staten Israel och med sina militärkampanjer i Somalia, Kuwait, Irak, Libanon, Serbien, m.m.
även om nationalistiska amerikaner och fundamentalistiska talibaner har olika uppfattningar om innehållet i moralen (normativ etik), så är de fullständigt överens om den mer grundläggande metaetiska frågan om den moraliska absolutismens vara eller icke-vara.
För jublande muslimer får amerikanerna nu en rättmätig dom för tidigare ostraffade brott mot andra nationer. Alltså, även om nationalistiska amerikaner och fundamentalistiska talibaner har olika uppfattningar om innehållet i moralen (normativ etik), så är de fullständigt överens om den mer grundläggande metaetiska frågan om den moraliska absolutismens vara eller icke-vara.
Självbelåtna européer tror på absolut moral
Exemplet från New York är kanske något extremt. Men hur är situationen bland oss postmoderna nordbor? Man behöver inte läsa tidningen länge innan man blir totalt förvirrad.
På nyhetssidan kan man läsa om våldtäkter, miljöförstöring, diskriminering, och ekonomiska brott. På sidan mitt emot finns ledare och insändare där man går till angrepp mot rika kapitalister som inte vill avskriva u-ländernas skulder, multinationella företag som utnyttjar barnarbete på fabrikerna i Vietnam, kvinnoprästmotståndare och människor som ifrågasätter homosexuellas rätt till kyrklig vigsel och adoption. Om moralen verkligen är relativ, varför anser man då att allt detta (eller enstaka ”postmoderna synder” på listorna) är fel?
Jo, därför att t.o.m. självbelåtna européer tror på absolut moral. Det är absolut fel att ett företag diskriminerar en människa på grund av hennes kön, hudfärg, religion, o.s.v. Det är också absolut fel för en man att våldta en kvinna.
Även om analytiker i morgon-TV:s soffa uttrycker en viss förståelse för ungdomsgäng som våldtar unga flickor – de är kanske marginaliserade invandrarbarn som inte blivit tillräckligt integrerade i vårt europeiska samhälle, de har för dåliga könsrollsmodeller från hemlandets kultur eller också har de tittat för mycket på pornografi – så är det ingen som tycker att våldtäkt är rätt för just denna typ av människa.
Toleransen är en myt
Samtidigt som man alltså faktiskt tror på absoluta, objektiva moraliska värden, så hävdar man motsatsen. Man menar således att eftersom allting är relativt och att det därför inte finns något absolut rätt och fel eller någon objektiv sanning (eller man kan åtminstone inte känna till den), så måste man vara tolerant. Men toleransen är en myt.
Toleransen är en myt för det första därför att den förutsätter att andra människor faktiskt har fel. Om jag röstar på ett politiskt parti så ”tolererar” jag ändå andra politiska partier. Jag ”tolererar” dock inte dem som jag anser ha den ”rätta” politiken. Det finns nämligen en underliggande förståelse om att det finns en ”rätt” och en ”fel” politik. Man kan invända att själva det faktum att det finns olika politiska partier, vilka alla anser sig ha lösningen på landets problem, måste bevisa att det inte finns någon absolut moral. Men detta är också ett exempel på skillnader i tillämpningen av moraliska principer (normativ etik) – inte en utsaga om moralens natur (metaetik). Man påstår inte samtidigt att flera olika politiska partier har rätt – inte när det handlar om olika uppfattningar i samma politiska fråga under exakt samma omständigheter. Det vore inkonsekvent.
För det andra måste man inse att toleransen är en myt därför att den bara tolererar sådant som inte spelar någon roll. Man tolererar att någon röstar på socialdemokraterna, att någon annan gillar hiphop eller att en tredje tycker att Kevin Costner är en bra skådespelare – men bara för att det egentligen inte spelar någon roll. Däremot tolererar man inte sexuella övergrepp mot barn, att man blir diskriminerad för att man är invandrare, kvinna eller handikappad – eller att multinationella företag kan göra stora vinster genom att förstöra miljön eller på bekostnad av fattiga människor i u-länderna.
Grundläggande etiska frågor
Man kan alltså inte argumentera mot en objektiv moral genom att peka på skillnader mellan olika människors moraliska uppfattningar i konkreta frågor.
Man kan alltså inte argumentera mot en objektiv moral genom att peka på skillnader mellan olika människors moraliska uppfattningar i konkreta frågor. Frågan om den objektiva moralens vara eller icke-vara är en metaetisk fråga.
Till det mest grundläggande inom etiken hör frågor som: Vad är godhet? Hur har man kunskap om det goda? Konkreta frågor om tillämpning av våra moraliska principer hör till den normativa etiken. Man kan inte svara på en metaetisk fråga med normativetiska exempel lika litet som man kan argumentera för att ”konsten” eller ”skönheten” inte existerar bara därför att en människa gillar Paul Klee, en annan Rembrandt och en tredje Damien Hirst.
Moralisk relativism försvinner i mötet med verkligheten
Om moralen verkligen är relativ och en handling kan vara ”fel för mig, men rätt för dig”, varför får man då avsmak för dess naturliga konsekvenser? I 150 år har vi matats med idén om att människan endast är ett högt utvecklat djur. Man har använt djurriket som argument för olika typer av mänskligt beteende; det förekommer trogna och monogama förhållanden bland både djur och människor – och djur som har många olika sexualpartners. Gayaktivister argumenterar ibland att vissa djurhannar har sexuella förbindelser med varandra – alltså är homosexualitet något naturligt.
För några år sedan plågades vi av en sång som spelades så gott som non-stop på radion. Refrängen lät så här:
Me and you, baby, we ain’t nothing but mammals
so let’s do it like they do on the Discovery Channel.
Budskapet är solklart: människan är bara ett djur. Djur parar sig – många utan någon som helst förpliktelse. Då får också vi para oss ohämmat med varandra. Även om man kan tycka att sångtexten är motbjudande, så förstår man att textskrivarna skriver utifrån en konsekvent naturalistisk människosyn. Här finns ingen plats för moral – bara hormoner och biologiska drifter.
De som verkligen är inkonsekventa är de som har en naturalistisk människosyn, men ändå vill behålla en allmängiltig moral. Varför anser man att kannibalism är fel, trots att den också förekommer flitigt bland djuren? Varför blir man så förvånad när ungdomsgäng våldtar unga flickor? De gör ju bara det som kommer naturligt – 18-åringar på höjden av sin sexuella potens försöker ju bara säkra mänsklighetens överlevnad genom att para sig med unga, snygga, fertila kvinnor. Varför behöver vi en hel armé med socialsekreterare, ”jourhavande kompisar”, fritidsgårdar, m.m.?
I människans möte med verkligheten ser vi att den moraliska relativismen försvinner. Det finns en absolut moral för vad som är rätt och fel.
Mellan pest och kolera
När vi möter en människa som hävdar att moralen är relativ och att man inte får tvinga sin moral på andra, får vi fråga: ”Varför tvingar du din moral på mig?!” Moralrelativister kan inte leva som de lär.
De har två alternativ: För det första kan de tolerera min tro på en objektiv moral. Men det leder till två följder som inte passar in med moralisk relativism: de tolererar mig därför att moralen inte spelar någon roll, och de tolererar mig därför att de anser att jag faktiskt har fel, vilket förutsätter att moralen inte bara är relativ.
Det andra alternativet är att de inte tolererar min tro på objektiv moral. men då har de förnekat själva grundsatsen i moralisk relativism – nämligen att det inte finns någon absolut moral som gäller för alla människor i alla situationer.
Hur de än väljer har de erkänt det som självständiga amerikaner, självmördande muslimer och självbelåtna européer vet innerst inne – det finns en objektiv moral.
© Credo 2003
Källa/fotnot: Tidigare publicerat i En Väg.