Vad har Gud för mening med sitt liv?

Om vi människor behöver en högre mening med våra liv, varför behöver inte Gud det också? Och om Gud inte behöver en objektiv mening med sitt liv, varför behöver då vi det?

Vi bör skilja mellan objektiv mening och subjektiv mening (eller meningsfullhet) (se svaret på frågan ”Vad är meningen med livet?”). Subjektiv mening är själva upplevelsen av meningsfullhet, t.ex. att få uppleva vänskap, kunskap, njutning eller kärlek. Sådant tycks ha ett värde i sig och är inte beroende av någon motivering utifrån. Filosofer kallar detta för mening i livet.

Har Gud mening i livet? Utifrån den bibliska gudsbilden är det uppenbart att Gud älskar, att Gud har kunskap och att Gud vill vissa saker och genomför dem dvs Gud gör sådant som vi människor upplever som meningsfullt i sig. Det är förstås svårt att säga hur Gud upplever detta, men att Gud upplever något som är analogt med meningsfullhet, verkar helt rimligt. Vår första slutsats är därför att Gud har mening i livet, men att denna mening inte är något Gud får ”utifrån” utan att detta ligger ”inbakat” i själva erfarenheten av att älska, ha kunskap, njuta osv.

Men kan inte vi människor ha precis samma typ av mening i livet, utan att behöva få den utifrån? Jo det kan vi. Det är detta ateistiska filosofer svarar på frågan om meningen med livet, och denna typ av mening tycks inte behöva någon ”objektiv mening” utifrån. Detta verkar stämma, men räcker det? Hur förhåller det sig med den objektiva meningen?

Begreppet ”objektiv mening” ska inte förstås som ”meningsfullhet” utan snarare som ”syfte”. En kniv har ett syfte – den existerar och är designad för ett visst ändamål, t.ex. att skära bröd. Men den har ingen subjektiv mening, den upplever ju ingenting eftersom den är ett ting. Frågan är nu hur objektiv mening förhåller sig till Gud respektive till oss människor.

Gud är tillvarons yttersta grund, och tillvarons yttersta grund behöver ingen grund – det ligger liksom i sakens natur.

Behöver Gud en objektiv mening? Nej, därför att frågan om Guds mening uppstår aldrig eftersom Gud är nödvändigt existerande. Frågan “Varför finns Gud?” har inget verkligt svar. Eller kanske snarare: “Gud är tillvarons nödvändiga grund – därför finns Gud” Men då kanske någon frågar: “Men varför är Gud tillvarons nödvändiga grund?” Då är svaret: “Gud bara är det. Att fråga ”varför” är som att fråga varför vatten är H2O. Det är så däför att det ligger i sakens natur. Det ligger i Guds natur att vara nödvändig. Och detta är ett legitimt svar. Det finns stoppunkter på kedjor av “varför-frågor” och att hänvisa till någontings natur är en sådan stoppunkt. Gud är s.a.s. sin egen mening och därför finns ingen “utanförliggande” mening med Guds existens. Gud är tillvarons yttersta grund, och tillvarons yttersta grund behöver ingen grund – det ligger liksom i sakens natur. Gud har därför ingen mening med sitt liv, även om Gud har en mening i sitt liv.

Varför skulle inte detsamma kunna gälla oss människor? För det första är det uppenbart att vi människor inte är eviga eller nödvändigt existerande. Därför blir frågan om varför vi finns högst aktuell och berättigad. För det andra är frågan om objektiv mening relevant för vår subjektiva meningsfullhet. Objektiv mening kan grunda och ge normativ vägledning för vår subjektiva meningsfullhet. Detta tycks vara något vi är i desperat behov av. Utan en objektiv mening så kan vi inte säga att det är objektiv dåligt eller fel när någon tar livet av sig på grund av meningslöshetskänslor. Och vad gör vi med den som finner meningsfullhet i kriminalitet, grymhet eller sadism? Vad säger vi om våldtäksmannen som finner ”meningsfullhet” när han våldtar kvinnor? Detta råkar nu vara mening i hans liv. Om det inte existerar något objektivt syfte med hans liv, så är det svårt att säga att hans (omoraliska) meningsfullhet är objektivt ond och irrationell.

Det ligger alltså inte i vår natur att ha subjektiv mening. Det är en öppen fråga om vilken subjektiv mening som är den giltiga. I den mån det finns en objektiv mening kan vi därför kritisera vissa subjektiva “meningar”. Den som faktiskt finner det njutbart att våldta kvinnor kan inte legitimera det med att “det är subjektivt meningsfullt för mig”. Subjektiv meningsfullhet är något nödvändigt för mening, men det är inte tillräckligt, eftersom viss subjektiv meningsfullhet är objektivt dålig eftersom det bryter mot det objektiva syftet/meningen.

Verklig mening med våra liv förutsätter att våra liv har det objektiva syftet att vi ska få uppleva den subjektiva meningsfullhet som ett liv i osjälvisk kärlek och vackra relationer skapar.

Subjektiv meningsfullhet utan objektiv mening leder till moralisk relativism. Objektiv mening utan subjektiv meningsfullhet leder till stoisk moralism. Verklig mening med våra liv förutsätter att våra liv har det objektiva syftet att vi ska få uppleva den subjektiva meningsfullhet som ett liv i osjälvisk kärlek och vackra relationer skapar.

Besvarat av Mats Selander den 10 jun 2009