Varför tillåter Gud naturkatastrofer och oskyldigt lidande?

Varför tillät Gud tsunamikatastrofen julen 2004? Varför tillåter Gud torka som leder till att tusentals människor svälter ihjäl? Det ärligaste svaret på denna typ av frågor är nog att vi inte vet. Bibeln ger inga tydliga svar varför Gud tillåter sådant. Inom religionsfilosofin ger allt fler filosofer upp försöken att hitta Guds skäl till varför han tillåter sådant. I stället argumenterar kristna filosofer för att vår avsaknad av svar på denna typ av frågor inte är något rationellt hinder för tro på Gud. Vi behöver inte känna till exakt vilka skäl Gud har för vad han tillåter för att vi ska vara rättfärdigade att tro att Gud finns och att Gud har moraliskt acceptabla skäl att tillåta det han tillåter.

Kanske detta svar upplevs otillräckligt för somliga. Därför vill vi ändå försöka oss på några resonemang som sätter in naturkatastrofer (och det lidande de orsakar) i ett bibliskt sammanhang.

Jesu ord om olyckor och naturkatastrofer

Vid ett tillfälle nämner Jesus om de personer som förolyckades när ett torn rasade. Jesus sa: ”Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.” (Lukas 13:4-5)

Jesus svarar inte på frågan vad Gud hade för skäl att inte förhindra denna olyckshändelse Men han säger något om vad som inte var skälet. Skälet var inte att de förolyckade var större syndare än alla andra. Olyckan ska inte tolkas som ett straff mot de drabbade. Istället gör Jesus händelsen till en varning för åhörarna. Vi kommer alla att möta döden, och den som inte omvänt sig från sin synd kommer att förgås.

Vid ett annat tillfälle frågar Jesu lärjungar honom om en man som fötts blind: ”‘Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’ Jesus svarade: ‘Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.’” (Johannes 9:1-3)

Även här säger Jesus vad som inte var skälet bakom mannens olycka. Blindheten var inte ett straff för synd. Men här ger Jesus oss ett positivt skäl till varför Gud tillåtit detta onda: ”…för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Jesus helar sedan mannen så att han börjar se, vilket förstås väcker stor uppståndelse.

Jesus beskriver den sista tiden innan Guds rike bryter fram som en tid präglad av krig och naturkatastrofer: ”Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på ‘födslovåndorna’” (Matteus 24:7-8).

Utifrån dessa tre Jesusord verkar det som om världen inte är som den ursprungligen var tänkt att vara. Olyckshändelser, medfödd blindhet, hungersnöd och jordbävningar är inte kopplade till individers synd, utan verkar snarare vara en del av en sönderfallande värld. En värld som kommer att gå under och ”tas över” av Guds rike. Ett skäl varför Gud tillåter denna trasighet är för att uppenbara sin härlighet. Både Guds godhet och skapelsens absoluta beroende av Gud blir därmed tydligt. Ju mer denna värld faller sönder desto närmare är Guds rikes ankomst, precis som födslovåndor föregår ett barns födelse. Guds tillåtelse av naturkatastrofer och oskyldigt lidande bör alltså ses i ljuset av Guds plan att i framtiden upprätta sin skapelse. Inför denna ”pånyttfödelse av världen”, där det onda kommer att dömas och det trasiga helas, måste vi ställa oss på Guds sida, mot vår egen personliga synd och ondska. Detta verkar vara Jesu perspektiv på naturkatastrofer och oskyldigt lidande.

Moralisk ondska påverkar naturen

Jesu ord rimmar väl med vad vi finner på andra ställen i Bibeln om syndafallet, syndafloden, människans roll i skapelsen och den andliga världens påverkan.

När de första människorna gör uppror mot Gud blir konflikt, smärta och död en del av människans erfarenhet.

När de första människorna gör uppror mot Gud blir konflikt, smärta och död en del av människans erfarenhet. Gud förbannar marken så att den ger törne och tistel. Mannen får arbeta i sitt anletes svett och kvinnan får föda med smärta (1 Mos 3:16-19). Naturens obalans (förbannelsen) är här en följd av mänskligt uppror mot Gud.

Situationen kan ytterligare ha förvärrats av syndafloden (1 Mos kap 6-9). Om allt det vatten som regnade ner på Noas tid fanns i atmosfären (t ex i form av en skyddande ånghölje) kan syndafloden ha påverkat trycket på jordskorpan, gett stora klimatförändringar samt förminskat skyddet mot atmosfärisk strålning. En Guds dom över mänsklig ondska skulle i så fall ha inneburit systematiska försämringar av naturen. Att syndafloden fick denna typ av konsekvenser är dock endast en spekulation.

Människan sattes att råda över skapelsen (1 Mos 1:26) och har därför givits en särställning i skapelsen. Människans uppror mot Gud verkar därmed ha påverkat hela skapelsen. I Romarbrevet skriver Paulus: ”Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder… Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.” (Rom 8:19-22). Troligen syftar detta på hur Adams synd lade skapelsen ”under förgängelsen”.

Till sist bör nämnas att Bibeln beskriver vår värld som ett slagfält mellan Gud och ondskans andemakter. Djävulen och hans demoner tycks vara fallna änglar som härjar i vår värld. I Jobs bok ser vi hur naturliga olyckor tillskrivs Satan själv (Job 1:9-19). Bland annat dör människor till följd av både blixten och en stark vind (Job 1:16, 18-19). Och detta sägs vara djävulens verk.

Vi vet inte varför Gud tillåter naturkatastrofer och oskyldigt lidande. Men Bibeln beskriver en värld där moraliska beslut av människor och änglar påverkar både naturen och kommande generationer. Denna värld håller på att rasa samman. Men i ljuset av Guds löfte om en tillkommande värld kallas vi att kämpa mot ondskan både i världen och i oss själva. Det verkar vara Bibelns perspektiv.

Besvarat av Mats Selander den 27 maj 2007